Bad, svett och forna tårar

2010-11-27

Ledig dag. Inte för att vi ansträngt oss något särskilt mycket de senaste dagarna, men vår chef tyckte att lördag och söndag skulle vara lediga, så då är vi inte sena att hålla med.
Vi bestämde oss för att ta oss in till stan för att se på stadens huvudattraktion: Cellular Jail. Dessutom tog vi vägen om turistinformationen för att få lite kunskap om hur man kunde ta sig till den paradis-ö som många turister tydligen åker till på dagsutflyck; Jolly Buoy. Det visade sig vara mycket krångligt att bara åka till Jolly Buoy. Man behövde tydligen ett tillstånd, och det tillståndet skulle vi kunna köpa på byrån för turism för att sedan köpa en biljett antingen av mannen i kassan eller direkt i hamnen vid båten. Tillståndet kostade ca 500 rupies för vuxna men som studenter skulle vi få det för 15 rupies. Snåla som vi var ville vi ha student-tillståndet. Då behövdes bara en signatur på ett papper från vår professor att vi faktiskt var studenter, komma till turistkontoret innan de stänger 12.30 samt att vi infann oss 8.30 eller kanske var det 9.00 eller 10.00 på piren i Mathatma Gandhi National Marine Park. Mannen i informationsdisken visste inte vad information innebar då han i varannan mening gav olika svar när båtarna avgick. Indisk byråkrati upphör aldrig att orsaka att man vill slita sitt hår.

Hur som haver bestämde vi oss för att skjuta besöket till Jolly Buoy ytterligare en vecka på framtiden. Och ägnade lördagen vidare åt att besöka Cellular Jail. Det var en maffig upplevelse att de det gamla fängelset från början av förra sekelskiftet. Andamanerna fungerade under lång tid mest som straffkoloni i det brittiska imperiet. Redan under 1800-talet hade man avsatt en ö, Viper Island, helt åt slavliknande arbete och kroppsbestraffning för indiska upprorsmakare. När sekelskiftet närmade sig drogs planerna för Cellular Jail på Södra Andamanön upp för att kunna inhysa än fler interner och på ett hårdare, säkrare och mer strukturerat sätt. Runt om detta fängelse ligger nu staden Port Blair som är huvudstaden i den förhållandevis glesbefolkade indiska delstaten ”Andaman and Nicobar Islands”. 1906 färdigställdes så fängelset och under den grymme main jailor Barry plågades drygt 500 fångar varje dag under de kommande åren fram tills stängningen vid Andamanernas frigörelse 1938-39 (i samband med Andra Världskriget). Fångarna tvingades att för hand framställa orimliga mängder kokosnötolja, ofta slagna i kedjor för att ytterligare försvåra arbetet. Genom hårt arbete och matransoneringar behövde britterna sällan avrätta några upprorsmakare, även om där fanns en galge, utan den saken skötte naturen själv med infektioner och sjukdomar. Så blev man av med politiskt oliktänkande på den tiden. Den som tror att nazisterna var först med koncentrationsläger får nog tänka om när man står på gårdarna på Cellular Jail, som ju stängdes till och med innan tyskarna hann bygga sina. Fängeslets arkitektur är kusligt cyniskt genomtänkt och brilljant; 7 trevåningslängor av olika längd placerade i stjärnform med ett varkttorn i mitten och bara en ingång till alla 7 flyglarna. På så sätt krävdes minimalt med vakter. Ena sidan på varje flygel är helt igen murad, den andra består av balkongkorridorer bakom tjocka järngaller.
1947 bytte dessa upprorsmakare namn och kallas numera frihetskämpar, och man måste ana att det trots allt är vad de borde kallas. De slogs för frihet från de brittiska kolonisatörerna och rätt att själva få styra sitt land. Flera kända indiska frihetskämpar – som för indier är lika självklara namn som för oss Olof Palme eller Dag Hammarskjöld, men aldrig som aldrig funnit sin väg in i våra historieböcker – har suttit i Cellular Jail och står staty där utanför.

Med en stark känsla i magen lämnade man Cellular Jail och vår trevlige engelsktalige guide bakom oss och frilansade lite genom att, utan att säga till/oroa våra övervakare, ta en rickshaw ner till beachen i Port Blair. Som guideboken säger: ”Ingen kommer till Port Blair för stränderna, men om du vill bada så är i alla fall Corbyns Cove ett bra ställe”. Stranden ger ett något splittrat intryck. En bilfri allé med palmer vid en vit sandstrand inför den flotta resorten Peerless. Glada människor promenerar på stranden. Vattnet är turkost, salt och 27 grader varmt. Några badar – på indiskt vis förstås; kvinnorna i bad-sari eller bad-tunika och männen i tangakalsonger eller helt enkelt ett höftskynke. Men så står där på stranden en hel ko-familj och äter, just det, sopor. Runt omkring springer hundar som försöker hitta något ätbart som någon lämnat i sanden (Man får dock ge dem att både hundar, getter och kor faktiskt respekterar människor. De gräver inte i ens saker, tigger, attackerar eller ens gläfser på en!) Soporna har spolats upp på stranden och ligger invävda i kokospalmernas väldiga rotverk. Tvärs över badviken är utsikt över stadens soptipp där en svart rökpelare av giftig rök ständigt stiger mot skyn.
Hur som helst var vattnet precis vad både jag och Elin efter en vecka av mycket lindrigt arbete och vi guppade omkring växelvis en lång stund.

Vi hade lovat oss själva att prioriteringen på projektet skulle vara 1. Sol och strand 2. Paraplydrinkar på plajjan och 3. Ett intressant projekt. Ännu hade vi inte sett en enda paraplydrink, än mindre inmundigat en dito och tänkte att bästa möjligheten för dekadens i västerländskt manér bör vara på det flotta resorthotellet Peerless. Det blev en Club Sandwich till lunch och varsin Tom resp. John Collins (men vi fick köpa var sin extrahutt att hälla i för att det skulle smaka nåt) samt inhemskt öl. Paraplyerna lyste med sin fråvaro men vi tyckte att hotellmiljön och deras gästtoalett (med toapapper!!) vägde upp det som fattades i glaset.

Det var svårare att komma hem än väntat. Det fanns inga rickshaws som väntade och alla bilarna var redan hyrda av rika indier. Men, man vet väl hur man utnyttjar läget. Jag lämade Elin att sola sig en stund medan jag gick runt och helt cyniskt försökte få en ”kompis”. 5 minuter senare hade jag en ny vän som var chaufför som väntade på sitt indiska kundsällskap som badade. Han hette Mac och ville gärna köra oss in till Port Blair, alldeles gratis. Är man vit och blåögd tror folk att man är känd eller filmstjärna och hjälper en med både det ena och det andra. Ibland får man faktiskt utnyttja detta. Som tack fick han ett kort på mig med sin mobilkamera.

2010-11-26

Man skulle kunna tro att man tröttnat på orden ”Nu har vi äntligen kommit igång” men idag gjorde i faktiskt någonting som vi kommer att kunna använda i vår studie. Efter att till slut fått träffa den mystiske Dr Paluru på sitt plyschklädda men elegant bruna kontor igår och blivit introducerad för personalen på ICMR (Indian Council of Medical Research) där vi egentligen skulle börjat jobba för 12 dagar sedan fick vi idag tillstånd av honom att åka till Port Blairs enda sjukhus GB Pant Hospital. Detta är ett till ytan tämligen litet sjukhus, vackert beläget precis vid en klipprand med utsikt över horisonten och North Bay, vägg i vägg med det gamla grymma kolonialfängelset Cellular Jail.
Vägledda av vår övervakare Krishna (det är fortfarande hans namn) fördes vi till sjukhusdirektören. Det blev ett litet korsförhör i rapp ton. ”Vem är ni? Vad gör ni här? Varför Port Blair? Vad har ni läst i Sverige? Hur mycket har ni dissekerat?” Frågorna riktades till en början enbart till den penisbärande delen av vår forskar-duo, men i en pausering och en blick visade snart Elin var skåpet skulle stå och att vi faktiskt var två jämställda studenter på besök. Han var nöjd och vi blev ledda till barnavdelningen där vi dessvärre inte fick träffa några barn, då läkaren hade fullt upp. Istället fick vi tillgång till deras Admission Register och har börjat överföra data från denna till ett excelblad på min laptop för att kunna sammanställa hur stor andel och hur stor vårdbörda barn med diarré utgör på GB Pant. För våra ögon nya förkortningar dechiffrerades med hjälp av Krishna och arbetet fortlöpte fint.

Väl hemma var jag hög på känslan av att till slut göra något vettigt. Att få gjort någonting av den här projektarbetet. I rena yran vaknade den där lilla nördgenen i mig som gillar att pilla med siffror och grafer och jag satt hela kvällen inlåst på mitt rum och sammanställde det vi samlat hittills och försökte skapa en ny bra matris att lägga in kommande data i.