Urologi

Denna vecka ägnas mer eller mindre helhjärtat åt urologi i all bemärkelse och njurstenar i synnerhet. Av någon anledning är det alltid njurstenar som hamnar på mitt schema, såväl på akuten Sahlgrenska som på Unikliniken Freiburg. Nåväl.
Timplanen är något lös, som vanligt här i Tyskland, men denna veckan ska man i alla fall försöka ta anamnes av en patient och sedan redovisa detta för das Grüppchen.
Strosar sålunda omkring på öppenvårdsavdelningen och försöker att finna mitt sydtyska offer som ska utsättas för mina något hackiga anamnestiska frågor. Det gick hyffsat bra och eftersom unga njurstenspatienter ofta inte har andra sjukdomar så blev proceduren ganska kort – även om mina meningar blev onödigt invecklade och svårformulerade. 10 minuter senare tittade jag in genom hans urinrör medan han sussade sött på propofol. En stund senare var stenen borta med hjälp av renoskop och ultravågor.

Det är obehagligt att tänka sig att föremål upp till 10 mm i diameter passar i mannens urinrör. Mycket obehagligt.

Jag vill inte bli urolog.

Rasta

Den dagliga höjdpunkten är att se 45 kg-kvinnan med nyonfärgad jacka och höftledsartosgång som rastar sin Grand Danois. Jag väntar med blandad förfäran på rycket som får den lätt kakektiska och kedjerökande kvinnan att druuta omkull och släpas genom Freiburgs gator.

Surkål

Idag har Martin ätit surkål. Han tyckte om det.

Pannkaka

Efter tyskakursen.
En medkursare framförde ett referat om en film hon hade sett på tyska. Diskussionen handlade om Öst- och Västtyskland. Intressant tyckte jag och försökte skapa ett samtal om egna upplevelser av öst och västblocken. Fanns det något gott i östsidan som fick en generation av människor att uppskatta det hela? Var Öst ont och Väst gott? Är kapitalismen lösningen på våra frihetsdrömmar? Är allt så svartvitt?
Tydligen. 20 stirrande blickar. De kanske inte förstod min fråga. Eller så har de svårt att uttrycka sig genom den berlinmur som språket utgör och satt liksom jag kvidande med en känsla av livets och världens komplexitet? Kanske är de helt enkelt platta människor? Inte som en pannkaka, men som utan djup.

Frukt

Det är bara att inse att jag trivs ganska bra här. Att inläggen i bloggboken blir mer och mer sporadiska får ses som ett friskhetstecken.

Sydtysk höst i sprakande gult och rött. "Se hur hela Schwarzwald står i lågor!" Poeten inom mig proklamerar lånta ord.

Med hösten närmar sig november och med denna månad äntrar också clementinerna i långa banor butikernas hyllor och kundernas till bredden fyllda kundvagnar (observera att konceptet kundkorg inte finnes i detta storköpens förlovade land!).
I svimpans tider (sl. svininfluensan) rustar sig sålunda unge herr Berndtsson, precis som kreti och pleti, med ett helt kilo solmogna frukter. Inser då att Aldi ligger steget före oss i Sverige; man kan här köpa clementiner utan eller MED blad! Clementiner i korg MED blad. Vilken fantastiskt mysig syn. Unge herrn gillar.
Detta -dåtiden- måste ju vara framtiden! Låta frukt se ut som frukt, färsk plockad från Spaniens citruslundar.

Endoskop

Idag har jag fått en genomgång av hur ett endoskop fungerar. En sån där kamera-slang som man kör ner i magen på människor med magsår, du vet! Det var tredje gången under min utbildning jag fick en genomgående demonstration av detta. Kändes ju skönt att veta vad man hade att vänta, men samtidigt något meningslöst. Det är uppenbart att vi i Göteborg börjar mycket tidigare i utbildningen med patientnära arbete och att följa med läkarna kliniskt. Det är ju väldigt bra.

Noterade att vi var 7 studenter på tåg efter överläkaren när vi sprang mellan rummen. Väl i endoskopisalen var det alltså vi 7, överläkaren, två sjuksköterskor, en undersköterska och en stackars liten förskrämd patient som av den trevliga och undervisande överläkaren skulle få en svart plastslang nerkörd i strupen. Den lilla tantens puls höjdes från 65 till 90 när hjorden vitrockare äntrade rummet, men lite intravenös Dormicum kuperar varje tillstymmelse till nervositet. Dessvärre slutade hela gastroskopin med att patienten slutade andas, vilket snabbt stabiliserades av de professionella sköterskorna och doktorn. Sju vita dvärgar tog ett steg tillbaka och gjorde, tryckta mot väggarna i det rymliga - men något överfyllda - rummet, vägen fri för de räddande änglarna.

Det hela avslutades med kaffe och underskrift på "förnedringsbladet". Skönt att det finns kaffe!

Han är tillbaka

Han är tillbaka. Den unge mannen som märkte hur språket ramade in och begränsade hans uttryck.
Han är tillbaka. Killen som oroade sig för för om han skulle klara skolan i Tyskland utan sina vänner.

Men, tillbaka är också han som inte kan sitta tyst när han kan svaret på en fråga och de andra i gruppen tycker att det är pinsamt att svara.
Tillbaka är han som inte nöjer sig med mindre än att förstå, till och med när det är orden och inte konceptet han inte kan greppa.

Jag träffade honom idag på seminariet med professor W.
Jag lät honom tala och ta plats i mig och i rummet.
Vi känner ju varandra.
Och den tyske Martin får vara den svenske, den svenske får prata tyska.

Varsomhelst -densamme. For better and worse.

Undervisning

Fyra dagar in på den första veckan av universitetsstudier på tyska kan jag konstatera att det faktiskt går bättre än vad jag trodde och att jag är tröttare än vad jag hade anat.
Första föreläsningen ramades in av en härligt tjock, tysk professor med korvfingrar och vit rock utanpå sin privata kostym och som gick med käpp med förgylld krycka. Det kändes så genuint på något sätt. Så osvenskt.
Så satte det igång med information och anestesi-undervisning och alla de hundratals studenter som vi är delades in i grupper om 5-6 personer och ledsagades på snabb tyska hur man skulle tolka de många olika papper och hänvisningar som skulle föreställa ens schema samt hur man skulle göra för att få sina underskrifter på alla de obligatoriska momenten för att bevisa att man faktiskt deltagit i respektive moment (Messy it sounds- messy it is).

På bilden kan man se mitt schema. Först ska man kolla sina obligatoriska uppropstider för olika avdelningar, sen söka på listan efter sitt gruppnummer för att sedan hitta sitt översiktsschema för grupprotationer som visar vilket schema man ska titta på just denna veckan. Sen är det bara att följa det schemat, förutom ibland då man måste titta på seminarium-listan vilken lokal och när man ska ha sitt seminarium... Till höger ses bibban av underskriftslappar, i den svenska läkarutbildningen kallade "dagis-lappar" eftersom de som uppenbart syftar till att omyndigförklara och misstänkliggöra sina framtida kollegor.

Nåväl. Uti verkligen for jag och har denna veckan haft mina första patienter att undersöka och ta anamnes på. Man kan väl närmast likna det den typ av inskrivningar vi i Sverige gjorde under konsultationskunskapskursen, då man här främst fokuserar på hur man tar anamnes och hur man gör fullständigt status snarare än siktar på att lära sig mer om diagnoserna. (Men det kommer nog mer senare)

Läskigt värre när jag träffar min första patient och börjar med kardinalfelet framför alla: Jag du-ar patienten! Min kollega harklar sig och förklarar i en av mina konstpauser förläget att jag är svensk och att vi i Sverige inte Ni-ar och att jag är helt ny här. Patienten tillägger då att jag gärna får du-a honom. Puh!
På flytande grammatikslös tyska fortsätter så utfrågningen från undertecknad med en rad öppna frågor - Erzähl mir, bitte! -Erzähl was über die Schmerzen im Magen... uzw...
Det gick riktigt bra måste jag säga. Fördelen med tekniken vi lärt oss i Sverige, att låta patienten berätta själv så mycket som möjligt, gör det lättare när man inte behärskar språket så galant. Nackdelen är att den får patienten att prata och eftersom jag själv ägnar all hjärnkapacitet åt att tänka på diagnos och nästa fråga så förstår jag väldigt lite av vad han under ett par minuter på Badisch dialekt berättar. Så kommer följdfrågorna... eh...eh... Tänk... Jag passar på att sammanfatta vad jag förstått inför patienten. Det är ju också bra. -"So du hast Schmerzen im Magen vor 4 Tage, und bist in die Notaufnahme Samstag gekommen..." Patienten tittar på mig som jag vore dum i huvudet och vänder sen blicken mot min kollega...

Jag överlever. Min kollega får förklara lite av det jag missat efteråt. Till vidare ser jag glad, inkännande och svensk ut. Svenskt tycker de ju om i Tyskland...

Förväntan

Snart vankas det. Uppropet på kirurgikursen i Freiburg. I morgon klockan 8.15

Tänk att de börjar så sent. Drar ut på det liksom. Ska bli kul att komma igång i morgon och lära känna ännu mer folk.

Regn

Regn som aldrig slutar. Tristessen möter tröttma. Idag.

Så man flyr in i andra världar som vanligt. En bok, choklad och kaffe; följt av en sängen och TV-serier på datorn.



-Men jag känner mig tillräckligt bra. Jag vet att imorgon är jag produktiv och rolig igen. Men idag är detta väggen att stirra på.

De små sakerna

Det är de små olikheterna som gör hela skillnaden brukar man säga. Plötsligt förstår jag varför. Ordspråket handlar för mig inte längre om att det är viktigt att ha rätt nyans på blommorna och servetterna på bröllopsfesten, utan om kultur.

Det är de små olikheterna. Tyskland har på många sätt liknande seder och bruk som vi; men varför säger man "Guten Apetit" före maten, men tackar inte efteråt? Varför finns inte konceptet kundkorg, utan endast kundvagn på mataffären Aldi? Varför tittar folk på mig som vore jag dum i huvudet när jag frågar om de säljer fiskbuljong? Varför har de ett 3 meter långt varuband innan kassan och bara en 30x50cm plattform att ställa varorna på efteråt? (Ponera scenariot för ett ögonblick –inse stressen)

Igår handlade jag på den genuint tyska dagligvaruhandeln Kaufland. Det tog en dryg timme. Jag gick med min kundvagn och tittade på allt. Samma varor, men placerat i ett annat, kanske här mer logiskt, men för mig förvirrande system.
Så var jag i samma länga en gång till – personalen tittade undrande på främlingen som tog en evighet på sig att handla – och fortsatte leta efter saffran.

Och så får saffranssökandet mig att tänka. Självklart gör vi alltid rätt i Sverige. Eller? Så ser jag mig själv som utlänning försöka hitta mitt hemlands gula krydda på kryddhyllan på Willys. Men i Sverige skulle det ju aldrig gå. För där måste man fråga efter den lilla påsen i kassan.

Så är det här. Och hemma. Annorlunda.

Erasmus

Skolan har börjat. Eller ja, veckan för internationella studenter har börjat. Det innebär en massa föreläsningar om hur man ska överleva som utländning i Freiburg.
Det är faktiskt något förvirrande med informationen hur och var man ska göra vad. Men igår lyckades jag, efter en gäspframkallande stadsvandring, att rymma med två andra läkarstudenter, från Slovenien och Slovakien, till vår tyska Erasmus-koordinator för att få våra schemata.
Det visade sig att jag har en liten lucka i mitt schema runt jul. Perfekt för semester? Eller ska jag kanske ta en kurs i Öron-Näsa-Hals?

På denna introduktionsvecka deltar ca 300 människor från hela världen i 18-25-årsåldern. Rätt imponerande när man inser hur mycket folk som har åkt hit för att plugga. Och har jag lärt känna någon av dem ännu? Egentligen inte. Jag inväntar den tyska kirurgiklassen, och nöjer mig tills dess med de trevliga bekanta jag redan skaffat mig. Ikväll blir det utgång på ett ställe som heter Mudom. Vi får se vad det har att bjuda.

Mani

Skrubbat hela kollektivets två otroligt sunkiga kylar med Jif och lyssnat på Beethoven. Lätt maniskt eller bara driftigt? Gränsen är hårfin.

... för övrigt en sjukt fin dag med brunch i fyra timmar vid floden med hela nya kompisgänget. Sol. Bränna. I oktober. Sydtyskland har sina fördelar.

Gemytligt

Igår gjorde vi pizza och käkade tillsammans, Simon, Mario, Patricia, Katrin mfl (mina nyvunna Freiburgska och tvättäkta tyska kompisar). Jag hade genuint roligt med skratt, mjöl och "alte Schwede"-skämt. Jag slogs av att jag plötsligt förstår det mesta de säger. Väldigt mycket mer än för bara några dagar sedan. Och nu har jag övergett det där med att snacka engelska och försöker att bara sluddra på tyska i stället.

På kvällen såg vi svensk film, "Jalla Jalla", dubbad till tyska. Också en upplevelse...

Kompis

-"Hej."
Plötsligt är jag 4 år igen och mamma knuffar ut mig i rummet för att leka med sin kollegas son. Vi känner ju inte alls varandra utan granskar varandra uppifrån och ner. Och man söker och söker och hittar en gemensam träffyta.

-"Haha! Ja, tänk vad tokroligt att vi bor på översta våningen. Tungt att bära alla kassar! Hohoho!"

Och jag intresserar mig i dig, för annars kommer jag stå här helt ensam. Så du får spela Nintendo medan jag tittar på.

-"Ja? Wirklich? Bist du in Göteborg gewesen und in Vasastan gegessen, wahr?"

Och du ser mig och vi har likadana skor. Där står vi i samma skor! Är det inte roligt? Kanske, kanske inte. Men vi kan ju slå följe ett tag, för om vi ska klara av det här fyrtioårskalaset som våra mammor dragit med oss på, så behöver vi varann...

Händelstraße

Första kvällen på min nya adress. Min bostad, där jag ska bo.
Ett rum. Elva kvadratmeter. Fyra väggar som innesluter det som kallas mig -den unge mannen med ömsom tomhet, ömsom för mycket tankar - omsluten av fyra väggar.

Väskan värker dunkande på golvet och vill knäppas upp. Det tomma vita rummet stirrar på den nyanlände som ska vräka sig in. Vi ska nog bli kompisar, rummet och jag. Några foton från Fyrverkaregatan, min ap-tavla, mina lakan. Kläderna klämmer jag in i skåpet.
Så bor jag här. Mellan fyra nya väggar, som klädda med mina minnen inte känns lika skrämmande. Fyra väggar som jag måste fly till Freiburg för att möta. Låt oss bli vänner, du och jag.

Nycklar

Nu har jag nyckeln till min nya lya. I vanlig tysk ordning var det ganska krångligt och många stämplar och underskrifter samt att man måste ringa och skriva ett mail innan man kunde komma till kontoret och hämta nyckeln, men nu är den min!

Var och tittade på huset och rummet där jag skulle bo. Ett litet, men fräscht rum med stockar i taket i sann tysk anda. Själva "wg"-t (wohngemeinschaft/kollektivet) som jag ska bo i har jag inte sett så mycket av, men en indisk kille visade mig köket –som var smutsigt –men stort och gemytligt. Vi är 9 personer som delar det översta våningsplanet och tornet på det stora fem våningar höga wohnheimet.

Där kommer jag alltså leva. Det kommer nog bli bra det här...

Jag flyttar in i morgon med hjälp av en bil tillhörande Simons vän Katrin.

Förundran

Jag förundras över människans förmåga att kommunicera. En banal tanke, men det är verkligen fascinerande hur vi kan förstå varandra och hur ofta man tar detta för givet. På puben igår var det hög musik när jag försökte höra vad mina nyvunna tyska kompisar pratade om, och som vanligt förstod jag sammanhang men föga detaljrikedom blev mig till del. Har man inte utsatt sig för halvfrämmande språk förstår man kanske inte hur ansträngande det är att försöka förstå vad andra säger, och i en stund av förlorad koncentration stod jag med lätt hängande underläpp, salivet samlande sig i mungipan och bara glodde på dem utan att förstå någonting: således ett lätt lobotomerat uttryck. Munnarna rörde sig, ansiktena dansade i takt med varandra och så lätt hamnar man utanför.
Tänk vad smidigt det är att prata samma språk. Jag minns vad min vän MN brukade säga när hon bodde utomlands: "man förlorar sin personlighet, och blir en tråkig person". Jag förstår vad hon menar. Alla de där snabba, kännetecknande kommentarerna och gliringarna som skapar ens sociala fingeravtryck; stympad står man där med blödande fingrar och undrar vem man är och gör sitt bästa.

Plötsligt förstår jag var "the European Youth" (ERASMUS-killen med t-shirt och öppen skjorta, stora skor, hög väska och gitarr. Trevlig och tråkig: så ofta föraktad) kommer ifrån. Han tillväxer i sådana här miljöer, där språket blir en aktiv faktor i varje samtal och där man saknar gemensamma kulturella referenser när det kommer till kläder, humor, ironi och musik. Så man får samlas kring det som förenar människan: öl, sex och electronica-musik.

Aldrig vill jag glömma betydelsen sitt personliga uttryck. Att utan att anstränga sig fråga någon hur han mår, utan att behöva statiskt koncentrera sig på svaret. Att ha en gemensam kontext att referera till. Att vara hemma, både hos sig själv och hos någon annan.
-just nu är jag borta.

Heute

Så börjar livet i Freiburg.
Har under dagen försökt att uppleva den söta lilla stadskärnan som idag igen visar sin bästa sida med solsken och folkvimmel, precis som man vill att en pittoresk stad med medeltida anor ska vara. Klättrade upp i högsta tornet på domkyrkan (der Münster) och blickade ut över tätorten tillsammans med Simon, min nyvunna vän och tillika Freiburg-guide. Därefter införskaffades ett tysk mobilnummer innan jag lämnades vind för våg att själv ge mig ut i staden. Jag irrade runt bäst jag kunde på Simons andra-cykel och insöp atmosfären.

Kvällen innebär middag i kollektivet, där språkinlärningen praktiseras så gott det går. De pratar tyska och jag koncentrar mig på att förstå, men svarar tills vidare på engelska, så att bara EN kanal av i hjärnan behöver gå på högvarv. Tanken är att jag ska prata mer tyska, men just nu känns denna lösningen rätt bra.
Efter middag bjussade jag Simon och Mario på öl innan utgång. Dubbla rundor för oss alla tre gick på ungefär vad en stor stark kostar hemma. Sålunda -ölets förlovade land...och hemma-electronica-DJ'ernas!

Jag kan konstatera att jag är omhuldad. Någon i ett främmande land som hjälper mig att komma till rätta och visar mig vägen både till banken och nattklubben samtidigt som han presenterar mig för nya vänner. Det är vackert på något sätt...

Framkomst

Till slut kommer packåsnan Martin fram med sitt pick och pack till allmän beskådan och åtlöje. Det tog hela natten och ett självmord på tågspåret vid dårhuset strax utanför Freiburg försenade trafiken i södra Tyskland i nästan tre timmar; är detta illavarslande; de tyska gudarne som säger mig "vänd åter, vänd åter"? Jag skrattar vidskepelsen i ansiktet och fokuserar istället på den där första känslan av nervositet och förväntan som nu övertagit overklighetskänslan.
Äntligen kunde jag i alla fall kliva av nattåget och äntra den stad jag denna kommande tid skall omfamna och kalla min egen: Freiburg!
Staden lyser emot mig med sin sydtüska charm och sol, människorna är på riktigt och stadskärnan antikt rustik.

Min "study-buddy" Simon, som dessvärre inte kunde möta upp mig, hade skickat mig på brunch till sin trevliga och tillika norsktalande väninna Patricia. Trevligt, fyrspråkigt och lätt förrvirrat lärde jag känna mina första tyska kontakter, däribland Mario som visade mig runt i stan (utan packningen!).

Sitter nu hemma i Simons kollektiv, "w.g", där jag ska bo några dagar innan jag får tillgång till mitt studentrum.

Sålunda: Jag är FRAMME, jag är HEL och REN och UTBYTET KAN BÖRJA!

Nya Äventyr

Den unge mannen som föraktar bloggvärlden och som egentligen aldrig hittat svaret till frågan "varför" när det kommer till bloggosfären fattar pennan och tar sig åter an sin antites: bloggen. Fast egentligen ligger den kanske inte så långt ifrån mitt rätta hjärta; det som vill fläka ut sig och visa allt för alla som den äkta cockerspaniel som en gång uppfostrat mig. Kanske är det bara att jag inte orkar bry mig om andras bloggar, men gärna orerar i min egen.
Jag må bryta mina principer i och med denna bloggs återupplivande, men jag tänker då sannerligen i allafall inte läsa någon annans!

Nåväl, resan är begynnen. Denna gång tuffar tåget klimatsmart mot all skönkulturs vagga: Tyskland! Landet som gav oss Wagneropera, Goethes storverk och knackwursten är sålunda snart mitt nya hemland och boning. Det är där jag ska läsa kirurgikursen under de stundande månaderna (läs: flyr den svenska icke-vintern).
Overkligt och knäppt känns det, men humöret är på min sida och förväntan växer i maggropen.

Gårdagskvällen i min lägenhet var vacker och härlig. Det var på många sätt min sista kväll i Göteborg. Fint. Det är som med lägenheten som med kvinnor; de är alltid vackrast när man lämnar dem.

Nycklarna lämnades över till min hyresgäst Anders och efter en kort fika på centralen, blev jag avvinkad av en varm vän med kort och choklad. Allt som fattades var att hon skulle vinkat med näsduk.
Under bytestiden i Köpenhamn gick det upp för mig hur ofantligt mycket packning jag har med mig. Men jag lyckades bära allt! Närmare 70 kg skulle jag tro.
När jag vaknar i morgon är jag framme. Ska bli spännande.