Jag förundras över människans förmåga att kommunicera. En banal tanke, men det är verkligen fascinerande hur vi kan förstå varandra och hur ofta man tar detta för givet. På puben igår var det hög musik när jag försökte höra vad mina nyvunna tyska kompisar pratade om, och som vanligt förstod jag sammanhang men föga detaljrikedom blev mig till del. Har man inte utsatt sig för halvfrämmande språk förstår man kanske inte hur ansträngande det är att försöka förstå vad andra säger, och i en stund av förlorad koncentration stod jag med lätt hängande underläpp, salivet samlande sig i mungipan och bara glodde på dem utan att förstå någonting: således ett lätt lobotomerat uttryck. Munnarna rörde sig, ansiktena dansade i takt med varandra och så lätt hamnar man utanför.
Tänk vad smidigt det är att prata samma språk. Jag minns vad min vän MN brukade säga när hon bodde utomlands: "man förlorar sin personlighet, och blir en tråkig person". Jag förstår vad hon menar. Alla de där snabba, kännetecknande kommentarerna och gliringarna som skapar ens sociala fingeravtryck; stympad står man där med blödande fingrar och undrar vem man är och gör sitt bästa.
Plötsligt förstår jag var "the European Youth" (ERASMUS-killen med t-shirt och öppen skjorta, stora skor, hög väska och gitarr. Trevlig och tråkig: så ofta föraktad) kommer ifrån. Han tillväxer i sådana här miljöer, där språket blir en aktiv faktor i varje samtal och där man saknar gemensamma kulturella referenser när det kommer till kläder, humor, ironi och musik. Så man får samlas kring det som förenar människan: öl, sex och electronica-musik.
Aldrig vill jag glömma betydelsen sitt personliga uttryck.
Att utan att anstränga sig fråga någon hur han mår, utan att behöva statiskt koncentrera sig på svaret. Att ha en gemensam kontext att referera till. Att vara hemma, både hos sig själv och hos någon annan.
-just nu är jag borta. 
Så börjar livet i Freiburg.
Har under dagen försökt att uppleva den söta lilla stadskärnan som idag igen visar sin bästa sida med solsken och folkvimmel, precis som man vill att en pittoresk stad med medeltida anor ska vara. Klättrade upp i högsta tornet på domkyrkan (der Münster) och blickade ut över tätorten tillsammans med Simon, min nyvunna vän och tillika Freiburg-guide. Därefter införskaffades ett tysk mobilnummer innan jag lämnades vind för våg att själv ge mig ut i staden. Jag irrade runt bäst jag kunde på Simons andra-cykel och insöp atmosfären.
Kvällen innebär middag i kollektivet, där språkinlärningen praktiseras så gott det går. De pratar tyska och jag koncentrar mig på att förstå, men svarar tills vidare på engelska, så att bara EN kanal av i hjärnan behöver gå på högvarv. Tanken är att jag ska prata mer tyska, men just nu känns denna lösningen rätt bra.
Efter middag bjussade jag Simon och Mario på öl innan utgång. Dubbla rundor för oss alla tre gick på ungefär vad en stor stark kostar hemma. Sålunda -ölets förlovade land...och hemma-electronica-DJ'ernas!
Jag kan konstatera att jag är omhuldad. Någon i ett främmande land som hjälper mig att komma till rätta och visar mig vägen både till banken och nattklubben samtidigt som han presenterar mig för nya vänner. Det är vackert på något sätt...
Till slut ko
mmer packåsnan Martin fram med sitt pick och pack till allmän beskådan och åtlöje. Det tog hela natten och ett självmord på tågspåret vid dårhuset strax utanför Freiburg försenade trafiken i södra Tyskland i nästan tre timmar; är detta illavarslande; de tyska gudarne som säger mig "vänd åter, vänd åter"? Jag skrattar vidskepelsen i ansiktet och fokuserar istället på den där första känslan av nervositet och förväntan som nu övertagit overklighetskänslan.
Äntligen kunde jag i alla fall kliva av nattåget och äntra den stad jag denna kommande tid skall omfamna och kalla min egen: Freiburg!
Staden lyser emot mig med sin sydtüska charm och sol, människorna är på riktigt och stadskärnan antikt rustik.
Min "study-buddy" Simon, som dessvärre inte kunde möta upp mig, hade skickat mig på brunch till sin trevliga och tillika norsktalande väninna Patricia. Trevligt, fyrspråkigt och lätt förrvirrat lärde jag känna mina första tyska kontakter, däribland Mario som visade mig runt i stan (utan packningen!).
Sitter nu hemma i Simons kollektiv, "w.g", där jag ska bo några dagar innan jag får tillgång till mitt studentrum.
Sålunda: Jag är FRAMME, jag är HEL och REN och UTBYTET KAN BÖRJA!
Den unge mannen som föraktar bloggvärlden och som egentligen aldrig hittat svaret till frågan "varför" när det kommer till bloggosfären fattar pennan och tar sig åter an sin antites: bloggen. Fast egentligen ligger den kanske inte så långt ifrån mitt rätta hjärta; det som vill fläka ut sig och visa allt för alla som den äkta cockerspaniel som en gång uppfostrat mig. Kanske är det bara att jag inte orkar bry mig om andras bloggar, men gärna orerar i min egen.
Jag må bryta mina principer i och med denna bloggs återupplivande, men jag tänker då sannerligen i allafall inte läsa någon annans!
Nåväl, resan är begynnen. Denna gång tuffar tåget klimatsmart mot all skönkulturs vagga: Tyskland! Landet som gav oss Wagneropera, Goethes storverk och knackwursten är sålunda snart mitt nya hemland och boning. Det är där jag ska läsa kirurgikursen under de stundande månaderna (läs: flyr den svenska icke-vintern).
Overkligt och knäppt känns det, men humöret är på min sida och förväntan växer i maggropen.
Gårdagskvällen i min lägenhet var vacker och härlig. Det var på många sätt min sista kväll i Göteborg. Fint. Det är som med lägenheten som med kvinnor; de är alltid vackrast när man lämnar dem.
Nycklarna lämnade
s över till min hyresgäst Anders och efter en kort fika på centralen, blev jag avvinkad av en varm vän med kort och choklad. Allt som fattades var att hon skulle vinkat med näsduk.
Under bytestiden i Köpenhamn gick det upp för mig hur ofantligt mycket packning jag har med mig. Men jag lyckades bära allt! Närmare 70 kg skulle jag tro.
När jag vaknar i morgon är jag framme. Ska bli spännande.
