2010-11-26

Man skulle kunna tro att man tröttnat på orden ”Nu har vi äntligen kommit igång” men idag gjorde i faktiskt någonting som vi kommer att kunna använda i vår studie. Efter att till slut fått träffa den mystiske Dr Paluru på sitt plyschklädda men elegant bruna kontor igår och blivit introducerad för personalen på ICMR (Indian Council of Medical Research) där vi egentligen skulle börjat jobba för 12 dagar sedan fick vi idag tillstånd av honom att åka till Port Blairs enda sjukhus GB Pant Hospital. Detta är ett till ytan tämligen litet sjukhus, vackert beläget precis vid en klipprand med utsikt över horisonten och North Bay, vägg i vägg med det gamla grymma kolonialfängelset Cellular Jail.
Vägledda av vår övervakare Krishna (det är fortfarande hans namn) fördes vi till sjukhusdirektören. Det blev ett litet korsförhör i rapp ton. ”Vem är ni? Vad gör ni här? Varför Port Blair? Vad har ni läst i Sverige? Hur mycket har ni dissekerat?” Frågorna riktades till en början enbart till den penisbärande delen av vår forskar-duo, men i en pausering och en blick visade snart Elin var skåpet skulle stå och att vi faktiskt var två jämställda studenter på besök. Han var nöjd och vi blev ledda till barnavdelningen där vi dessvärre inte fick träffa några barn, då läkaren hade fullt upp. Istället fick vi tillgång till deras Admission Register och har börjat överföra data från denna till ett excelblad på min laptop för att kunna sammanställa hur stor andel och hur stor vårdbörda barn med diarré utgör på GB Pant. För våra ögon nya förkortningar dechiffrerades med hjälp av Krishna och arbetet fortlöpte fint.

Väl hemma var jag hög på känslan av att till slut göra något vettigt. Att få gjort någonting av den här projektarbetet. I rena yran vaknade den där lilla nördgenen i mig som gillar att pilla med siffror och grafer och jag satt hela kvällen inlåst på mitt rum och sammanställde det vi samlat hittills och försökte skapa en ny bra matris att lägga in kommande data i.