Hemma igen!
Grillad filé med skivad potatis och GOTT VIN vankades det på min välkomstfest hos mamma och pappa. Gott gott. (Jag som längtat så efter gott vin.)
Resan påbörjades direkt efter nattpasset och ett litet kramkalas med en massa komplimanger då jag blev körd till flygplatsen. Lycka. Nu är jag på väg hem.
Mellanlandning Kirkenes och Oslo innan Swebus tog mig över Svinesundsbron och in i det förlovade landet. Från 3 grader och regn i snålblåst i Berlevåg till 25 grader och mild bris i Göteborg. Kan det bli ett bättre väderbyte?
Väl hemma går jag på endorfiner. Jag känner mig så himla bra! Jag har klarat uppgifter jag inte trodde jag kunde klara. Jag har fått en grym upplevelse i det nordligaste nord och till och med fått komma in i lite nordnorska hem. Sen har jag tjänat pengar så att jag klarar mig, med min asketiska livsstil, hela vägen till jul. Endorfiner eller vin? Glad är jag i alla fall. Nu börjar sommaren!
fredag 1 augusti 2008
onsdag 30 juli 2008
Högmod utan fall
Idag var återigen ett tillsnurrat dygn när man sover till alldeles för sent och frukost förvandlas till brunch på besök hos kollegan Tove.
Hurtiga som vi var skulle vi aktivera oss efter de kraftiga pannkakorna och Tove kom med det briljanta förslaget att vi skulle cykla till en utsiktsplats ca 1,5 mil bort. Dessvärre hade vi bara en cykel. "Men allt löser sig" tänkte vi och knatade ut på byn. Snart stötte vi på en anhörig till en patient som just dött. Hux-Flux hade vi fått deras adress, -det var bara att hämta 2 cyklar där.
Cykelturen avlöstes i en 4 km vandring uppför ut mot Tana Horn som den spetsiga klippan heter. Väl ute på udden var man högt över de spetsiga klipporna långt där nere och Tove fick svindel, tyckte att det räckte och ville sätta sig en stund. Det var fortfarande 50 meter kvar till kanten. Det svindlade allt lite för mig med och de lösa skifferstenarna gjorde ju det inte lättare. Litet knip i magen, för jag ville våga gå ut det där sista. "Rädd men aldrig feg!" Så snart gick jag med nervösa steg ut hela den pyttesmala vägen med fiskmåsarna 100 meter längre ner och blickade mot horisonten och spanade lite efter Belugaval. På vägen tillbaka hopsa-stegade jag. Ibland krävs det inte så mycket utmaning för att känna sig bäst!
Hurtiga som vi var skulle vi aktivera oss efter de kraftiga pannkakorna och Tove kom med det briljanta förslaget att vi skulle cykla till en utsiktsplats ca 1,5 mil bort. Dessvärre hade vi bara en cykel. "Men allt löser sig" tänkte vi och knatade ut på byn. Snart stötte vi på en anhörig till en patient som just dött. Hux-Flux hade vi fått deras adress, -det var bara att hämta 2 cyklar där.
Cykelturen avlöstes i en 4 km vandring uppför ut mot Tana Horn som den spetsiga klippan heter. Väl ute på udden var man högt över de spetsiga klipporna långt där nere och Tove fick svindel, tyckte att det räckte och ville sätta sig en stund. Det var fortfarande 50 meter kvar till kanten. Det svindlade allt lite för mig med och de lösa skifferstenarna gjorde ju det inte lättare. Litet knip i magen, för jag ville våga gå ut det där sista. "Rädd men aldrig feg!" Så snart gick jag med nervösa steg ut hela den pyttesmala vägen med fiskmåsarna 100 meter längre ner och blickade mot horisonten och spanade lite efter Belugaval. På vägen tillbaka hopsa-stegade jag. Ibland krävs det inte så mycket utmaning för att känna sig bäst!
tisdag 29 juli 2008
Hemåt
Två nattvakter kvar, sen kommer jag hem! Ja, äntligen kommer jag hem! Till varm sol och ljummet vatten och min lägenhet och allt...mitt.
söndag 27 juli 2008
"Det er nåe rart me berlevåginger"
Lördag avklarad igen och denna gång lyckades jag hamna på både "forspil" och "etterpåspel" hemma hos den söta tjejen i kiosken. När jag satt där i den svarta skinnsoffan framför den stora plasma-TVn och drack billigt, alldeles för sött Black Tower-vin och lyssnade på musik som jag aldrig själv skulle sätta på på en fest (mest i stil med Basshunter, Rosa helikopter och sunkig "shake-da-ass-RnB/HipHop". *gah*) kom jag att bli lite filosofisk. En tanke som slår mig lite då och då.
Tänk om jag vore född här i Finnmark. Tänk om detta varit mina vänner och jag inte haft alla de fantastiska, smarta och smakfulla vänner som jag har i Göteborg. Skulle jag likväl vara Martin? Skulle jag tycka samma saker? Ha samma värderingar och smak? Och om inte, skulle det fortfarande vara JAG som bodde här i Finnmark? Jag vill ju tro det. Vad är det som definierar MIG? Det där innersta som går bortom vad man jobbar med, tycker eller känslor. Den där lilla pärlan som man blir så glad i när man träffar en ny människa och liksom kommer under ytan. Själv kan jag inte sätta ord på det. Jag har försökt ibland att beskriva mina kompisars "pärlor" för dom, men det blir alltid så platt. Och så är det nog. När det kommer till det där som är ens verkliga jag så räcker inte språket till, och man får lita på att ens vänner, ordlöst, förstår vem jag är och att de kan lita på att jag ser dem, iallafall en liten del, som de verkligen är. (Jag älskar dig.)
Lånade ord från en bra poet:
Tänk om jag vore född här i Finnmark. Tänk om detta varit mina vänner och jag inte haft alla de fantastiska, smarta och smakfulla vänner som jag har i Göteborg. Skulle jag likväl vara Martin? Skulle jag tycka samma saker? Ha samma värderingar och smak? Och om inte, skulle det fortfarande vara JAG som bodde här i Finnmark? Jag vill ju tro det. Vad är det som definierar MIG? Det där innersta som går bortom vad man jobbar med, tycker eller känslor. Den där lilla pärlan som man blir så glad i när man träffar en ny människa och liksom kommer under ytan. Själv kan jag inte sätta ord på det. Jag har försökt ibland att beskriva mina kompisars "pärlor" för dom, men det blir alltid så platt. Och så är det nog. När det kommer till det där som är ens verkliga jag så räcker inte språket till, och man får lita på att ens vänner, ordlöst, förstår vem jag är och att de kan lita på att jag ser dem, iallafall en liten del, som de verkligen är. (Jag älskar dig.)
Lånade ord från en bra poet:
Åh jag undrar så ibland
Om jag levt ett liv någon annanstans
I ett annat land
Med ett annat namn
Jag kanske var brunett
Och inte särskilt lång
Och rund
Och min röst var gäll och dan
Det lät som fan
När jag tog ton
Jag undrar vad jag hade gjort då
Jag kanske varit hålldam
Och älskat mig genom dan
Men ändå
Haft samma drömmar som den kvinna
Som lever sitt liv i Stockholm
Åh jag undrar så ibland
Om jag blivit född i Afrika
Ett annat ljus
Med en annan rytm
Jag kanske aldrig hittat rätt
Och alla gåvor som jag fått
Legat dolda i min kropp
Av allting runtomkring
Förstod jag ingenting
Jag undrar vad jag hade gjort då
Kanske tytt mig till de vilda djuren
Och byggt ett bo i en stor skog
Men där ändå
Haft samma drömmar som den kvinna
Som lever sitt liv i Stockholm
Av allt jag undrat bara ett
Jag måste veta
För du har ditt liv här
Hade jag förstått
Att jag måste ge mig ut och leta
Och bland tusen och åter tusen
Känt igen dig och sagt
älskade kom
Här är jag
Jag förundras så ibland
När jag träffar på något stackars barn
Som ser ut som jag
Gjorde då
Med hår så flygande
Och tunt
Och sen
öron som parabolantenner
Ja, när det händer
Då svindlar det
För livet blir så väldigt stort då
Jorden krymper till ett litet rum
Och människans själ
Känns lika stor som universum
För tänk ändå
Att just jag blev den kvinna som
Lever mitt liv i Stockholm
[Jorden är ett litet rum; Jag vill se min älskade komma från det vilda; E. Dahlgren]
*FOTNOT: Rart på norska betyder konstigt/annorlunda
Om jag levt ett liv någon annanstans
I ett annat land
Med ett annat namn
Jag kanske var brunett
Och inte särskilt lång
Och rund
Och min röst var gäll och dan
Det lät som fan
När jag tog ton
Jag undrar vad jag hade gjort då
Jag kanske varit hålldam
Och älskat mig genom dan
Men ändå
Haft samma drömmar som den kvinna
Som lever sitt liv i Stockholm
Åh jag undrar så ibland
Om jag blivit född i Afrika
Ett annat ljus
Med en annan rytm
Jag kanske aldrig hittat rätt
Och alla gåvor som jag fått
Legat dolda i min kropp
Av allting runtomkring
Förstod jag ingenting
Jag undrar vad jag hade gjort då
Kanske tytt mig till de vilda djuren
Och byggt ett bo i en stor skog
Men där ändå
Haft samma drömmar som den kvinna
Som lever sitt liv i Stockholm
Av allt jag undrat bara ett
Jag måste veta
För du har ditt liv här
Hade jag förstått
Att jag måste ge mig ut och leta
Och bland tusen och åter tusen
Känt igen dig och sagt
älskade kom
Här är jag
Jag förundras så ibland
När jag träffar på något stackars barn
Som ser ut som jag
Gjorde då
Med hår så flygande
Och tunt
Och sen
öron som parabolantenner
Ja, när det händer
Då svindlar det
För livet blir så väldigt stort då
Jorden krymper till ett litet rum
Och människans själ
Känns lika stor som universum
För tänk ändå
Att just jag blev den kvinna som
Lever mitt liv i Stockholm
[Jorden är ett litet rum; Jag vill se min älskade komma från det vilda; E. Dahlgren]
*FOTNOT: Rart på norska betyder konstigt/annorlunda
torsdag 24 juli 2008
Ledig dag
Idag är det ledigt från jobbet och regnet piskar som små spikar mot fönstret. Snålblåsten får regnet att flyga vågrätt genom luften. Det måste minst vara frisk kuling (15 m/s) ute tänker jag och burrar ihop mig under täcket som ett liten gnagare i sin bur.
Idag blir en sån där dag. En dag då jag inte tänker var duktig. Jag tänker slå nytt rekord i att ligga horisontell i sängen och äta praliner och kolla på gamla TV-serier. Inte för att det är det bästa man kan göra en sån här dag, utan för att jag kan.
Idag blir en sån där dag. En dag då jag inte tänker var duktig. Jag tänker slå nytt rekord i att ligga horisontell i sängen och äta praliner och kolla på gamla TV-serier. Inte för att det är det bästa man kan göra en sån här dag, utan för att jag kan.
onsdag 23 juli 2008
Nattvakt
Nu är det tredje natten i rad som jag är fast nattvakt (femte om man räknar med bakjours-nätterna i helgen). Det går ju ganska bra när man har varit det så här ett litet tag. Kroppen blir lite mer i balans.
Skönt med nattvakt. För min del går det just nu mest ut på att kolla på film och chatta med kompisar via Skype och så emellanåt "snu" (vända) nån förlamad patient och kanske ge nån tablett med Zopiklon till nån behövande. Alla de som var tunga patienter har dött denna veckan så nu har jag det bara skönt och pillar mig i naveln. Makabert och kasnke lite cyniskt, men sant.
Skönt med nattvakt. För min del går det just nu mest ut på att kolla på film och chatta med kompisar via Skype och så emellanåt "snu" (vända) nån förlamad patient och kanske ge nån tablett med Zopiklon till nån behövande. Alla de som var tunga patienter har dött denna veckan så nu har jag det bara skönt och pillar mig i naveln. Makabert och kasnke lite cyniskt, men sant.
måndag 21 juli 2008
Kullerbyttor
Det är konstigt hur konstig man blir av detta oregelbundna schema som jag har i kombination med midnattssol och alldeles för många timmars arbete i veckan.
Jag har fortfarande inte fått ihop det hur man ska göra om man tex jobbar Afton, Natt, Natt, Afton, Bakvakt natt, morgon. När ska man sova? Före eller efter jobbet? Och åt vilket håll ska man vrida dygnet? Jag blir lite knäpp av det här.
Jag har fortfarande inte fått ihop det hur man ska göra om man tex jobbar Afton, Natt, Natt, Afton, Bakvakt natt, morgon. När ska man sova? Före eller efter jobbet? Och åt vilket håll ska man vrida dygnet? Jag blir lite knäpp av det här.
söndag 20 juli 2008
Tillökning
Igår fick manskapet på Helsesentret förstärkning när den nya sjuksköterskan/läkarstudenten Tove kom upp hit och antalet invånare i denna lilla kommun ökade med ca 0,1 %. Självklart gick det redan rykten på stan om att hon var min "käresta", trots mina eviga dementier och ansalg om att man faktiskt kan läsa till läkare båda två och jobba på samma ställe utan att vare sig känna varandra eller vara tillsammans. Detta budskap hade som sagt svårt att nå fram.
Dagen på jobbet hade för övrigt varit helt hysterisk när man som ensam sjuksköterska ska ta hand om 2 döende patienter, 10 allmänt skröppliga och en tiotal vårdcentralspatienter som ska provtas och hänvisas rätt på läkarmottagningen. Men så kom chefen och presenterade den nya medarbetaren. Äntligen en jämnårig som man kan snacka svenska med och som är i hyfsat samma situation.
Efter jobbet visade jag Tove runt på stan och njöt av den vackra solen ute på piren vid hamnen. Det visade sig att vi inte är särskilt lika, men att man i alla fall kan dela den här upplevelsen lite grann.
Senare på kvällen var den "stora kvällen", the grand slam, klimax så att säga på den lilla byfestivalen och självklart skulle jag och Tove passa på att gå på denna tillställning i Samfunnshuset, dvs Folkets hus. Inträdet var på kolossala 150 NOK och själva lokalen påminde om en kombination av Paldiski Palace och interiören i Twin Peaks. Man har ju inte roligare än man gör sig, så snart var jag i gång och gaggade med lite norka jenter och gutter. Plötsligt ringde min telefon, och jag påmindes om att jag var bakvakt denna kväll (Lugn, hade bara druckit vatten hela kvällen!). Så det blev snart besök uppe på läkarmottagningen där man fick ge Stesolid och lappa läppar.
Sammanlagt blev jag störd från min skönhetssömn 3 gånger under natten. Sista gången var det en ung fyr som varit i handgemäng med en annan och det hela hade resulterat i en ordentligt sprucken läpp. Så vad gör man då som läkarstudent på den lilla orten? Tar saken i egna händer förstås! Ett samtal till läkaren senare satt jag på egen hand med bedövningsmedel, nålförare och suturset i högsta hugg. Syslöjd var ju aldrig min starka sida i skolan (Jag vill minnas att det som bäst blev ett assymteriskt gosedjur i kallikå stoppat med kuddvar) men tre stygn och några minuter senare såg läppen riktigt tjusig ut. Dock något svullen.
Så idag är jag stolt som en tupp. Jobbet har flutit bra och jag börjar känna att jag kan ta tag i rodret och vara arbetsledare på avdelningen. Det känns GÔTT!
Dagen på jobbet hade för övrigt varit helt hysterisk när man som ensam sjuksköterska ska ta hand om 2 döende patienter, 10 allmänt skröppliga och en tiotal vårdcentralspatienter som ska provtas och hänvisas rätt på läkarmottagningen. Men så kom chefen och presenterade den nya medarbetaren. Äntligen en jämnårig som man kan snacka svenska med och som är i hyfsat samma situation.
Efter jobbet visade jag Tove runt på stan och njöt av den vackra solen ute på piren vid hamnen. Det visade sig att vi inte är särskilt lika, men att man i alla fall kan dela den här upplevelsen lite grann.
Senare på kvällen var den "stora kvällen", the grand slam, klimax så att säga på den lilla byfestivalen och självklart skulle jag och Tove passa på att gå på denna tillställning i Samfunnshuset, dvs Folkets hus. Inträdet var på kolossala 150 NOK och själva lokalen påminde om en kombination av Paldiski Palace och interiören i Twin Peaks. Man har ju inte roligare än man gör sig, så snart var jag i gång och gaggade med lite norka jenter och gutter. Plötsligt ringde min telefon, och jag påmindes om att jag var bakvakt denna kväll (Lugn, hade bara druckit vatten hela kvällen!). Så det blev snart besök uppe på läkarmottagningen där man fick ge Stesolid och lappa läppar.
Sammanlagt blev jag störd från min skönhetssömn 3 gånger under natten. Sista gången var det en ung fyr som varit i handgemäng med en annan och det hela hade resulterat i en ordentligt sprucken läpp. Så vad gör man då som läkarstudent på den lilla orten? Tar saken i egna händer förstås! Ett samtal till läkaren senare satt jag på egen hand med bedövningsmedel, nålförare och suturset i högsta hugg. Syslöjd var ju aldrig min starka sida i skolan (Jag vill minnas att det som bäst blev ett assymteriskt gosedjur i kallikå stoppat med kuddvar) men tre stygn och några minuter senare såg läppen riktigt tjusig ut. Dock något svullen.
Så idag är jag stolt som en tupp. Jobbet har flutit bra och jag börjar känna att jag kan ta tag i rodret och vara arbetsledare på avdelningen. Det känns GÔTT!
fredag 18 juli 2008
Groupies
Igår var en sån där dag då man ligger och sover halva dagen, och när man väl går upp så är det bara för att masa sig fram till TV där man äter sin nyttiga pasta med chili-sin-carne.
Men så blev det ju afton också denna kvällen och eftersom torsdagen var enda dagen som jag var ledig denna veckan så tänkte jag passa på att se hur Berlevåg-dagarna (någon sorts lokal by-festival i dagarna fem) tedde sig. Sagt och gjort, på med fina skjortan och mumma till sig lite var stans. "Pen gutt" sade jag och blinkade åt mig själv i spegeln innan jag gick.
Jag gick rakt in på Neptun Pub och satte mig vid några tjejer i knappa 20-årsåldern. Ikväll skulle tydligen två band spela. Ett finnmarkskt tjejband som hette Cyaneed och så nåt lokalt coverband som skulle spela gamla Janis Joplin, Springsteen och Britney-låtar (dvs en fasling blandning).
Så kom Cyaneed på och de var faktiskt riktigt bra! Det hade jag ju liksom inte räknat med i denna lilla hålan. Nån sorts Sahara Hotnights möter the Hives fast på norska. Sångerskan var härligt exentrisk med galna ögon. Det blev en go stämning. Efteråt gick jag fram och snackade med bandet som sålde T-shirtar och skivor och de förstod snart att jag var svensk. De hade tydligen sett det redan från scenen. Det var håret och mina tajta brallor som avslöjade mig, antar jag. Så snart satt jag backstage och blev bjuden på öl, frukt och choklad.
Nåväl, stämningen på puben var hög och det är grymt skoj när man är lite av en lokalkändis. Folk som kommer fram och vill hälsa på en helt apropå och sånt. En kille, vars farmor jag vårdat på hemmet, tyckte att vi borde ha lite "etterpåspil" tillsammans och snart hade vi styrt upp en liten efterfest hemma hos petit moi med hela Cyaneed-bandet, ett antal fulla Berlevågkillar och en drös tjejer. Ganska otippat, inte hade jag tänkt mig detta när jag gick hemifrån.
Framåt 4-snåret, en sats pannkakor och en hel del strövargodis senare, drog folk sig tillbaka och lämnade mig och den nordnorska sömnlösheten och midnattssolen. Till slut fick jag iallafall sova. Nu är det bara till att diska!
Men så blev det ju afton också denna kvällen och eftersom torsdagen var enda dagen som jag var ledig denna veckan så tänkte jag passa på att se hur Berlevåg-dagarna (någon sorts lokal by-festival i dagarna fem) tedde sig. Sagt och gjort, på med fina skjortan och mumma till sig lite var stans. "Pen gutt" sade jag och blinkade åt mig själv i spegeln innan jag gick.
Jag gick rakt in på Neptun Pub och satte mig vid några tjejer i knappa 20-årsåldern. Ikväll skulle tydligen två band spela. Ett finnmarkskt tjejband som hette Cyaneed och så nåt lokalt coverband som skulle spela gamla Janis Joplin, Springsteen och Britney-låtar (dvs en fasling blandning).
Så kom Cyaneed på och de var faktiskt riktigt bra! Det hade jag ju liksom inte räknat med i denna lilla hålan. Nån sorts Sahara Hotnights möter the Hives fast på norska. Sångerskan var härligt exentrisk med galna ögon. Det blev en go stämning. Efteråt gick jag fram och snackade med bandet som sålde T-shirtar och skivor och de förstod snart att jag var svensk. De hade tydligen sett det redan från scenen. Det var håret och mina tajta brallor som avslöjade mig, antar jag. Så snart satt jag backstage och blev bjuden på öl, frukt och choklad.
Nåväl, stämningen på puben var hög och det är grymt skoj när man är lite av en lokalkändis. Folk som kommer fram och vill hälsa på en helt apropå och sånt. En kille, vars farmor jag vårdat på hemmet, tyckte att vi borde ha lite "etterpåspil" tillsammans och snart hade vi styrt upp en liten efterfest hemma hos petit moi med hela Cyaneed-bandet, ett antal fulla Berlevågkillar och en drös tjejer. Ganska otippat, inte hade jag tänkt mig detta när jag gick hemifrån.
Framåt 4-snåret, en sats pannkakor och en hel del strövargodis senare, drog folk sig tillbaka och lämnade mig och den nordnorska sömnlösheten och midnattssolen. Till slut fick jag iallafall sova. Nu är det bara till att diska!
tisdag 15 juli 2008
Resan
Hemma igen efter en fantastisk resa till Honningsvåg, Nordkapp och Gjesvaer.
Det var verkligen grymt. Vilken upplevelse.
Tog MS Kong Harald (Hurtigruten) från Berlevåg halv 11 på kvällen i fredags och smög omkring ett tag på skeppet bland alla amerikanska och tyska pensionärer innan jag satte mig tillrätta och sov en stund i loungen.
Jag kom fram till Honningsvåg, en liten fiskeby inträngd i en underskön fjord, klockan 6 på morgonen, och det var en typiskt nordnorsk morgon; kall och blåsig. Och ingenstans hade jag att ta vägen heller, då min turistbuss till fågelsafarin inte skulle gå förrän kvart i tolv. Hm. Sex timmar i en by på 3000 människor där inget öppnar förrän klockan 10. Det blev en långpromenad ut med byvägen, för att hålla sig varm. Efter några kilometer fann jag en skylt med "Nordkapp Guesthouse beds from 200 NOK" och tänkte att "där kan jag nog sova inatt. Man kunde inte checka in förrän efter kl 12, så det fick bli efter utflykten.
De resterande timmarna innan bussen ägnade jag åt Flauberts "Mme Bovary" dels på en vindtryggad busshållplats i solskenet, dels på stadshotellet där jag lyckades charma till mig lite gratis kaffe och ett bord av den söta portiern.
Det är verkligen en speciell känsla att känna att man har hur mycket tid som helst att tänka, känna och läsa. Det fanns ju verkligen inget annat att göra i Honningsvåg. Men när jag accepterat att jag hade ett par timmar framför mig så kunde jag verkligen komma till ro. Skönt för själen!
Vid tolvsnåret kom jag på turistbussen med ytterligare ett gäng pensionärer, framförallt från Tyskland, efter att ha betalat en tydligen överdrivet dyr biljett till Hurtigrutten AB. Så: ut med bussen. Det var FANTASTISK NATUR! Höga berg, djupa dalar med kristallklara sjöar och hjorder av renar lite här och var. Efter en halvtimmes bussfärd kom vi fram till tvillingöarna där fågelreservatet var och så fick jag äntligen se min efterlängtade lunnefåglar. Myriader av dem. Massa små, roliga och gulliga clownfåglar överallt inramade i den vackra miljön. Två höga, gröna öar som störtade ner i det turkosblå, klara, kalla vattnet. I dessa uråldriga frodande sluttningar byggde papegojdykarna sina små bon där de kunde gömma sig för de väldiga vitstjärtade havsörnarna som också härbärgerade där. 4 miljoner fåglar bodde på de bägge öarna. Toppskarven torkade sina vingar likt en korsfäst och några klippor bort vilade havssulorna. När de flyger ser de nästan ut som stora trutar med spetsig näbb, men när de sitter ser man att de mer liknar vita pelikaner med gulnade huvuden där de solar i den i Nordnorge på sommaren eviga solen. Dessa olika fåglar var de som fascinerade mig mest, men även tordmule, sillgrissla och tretåig mås fick jag se. Ornitologen i mig fick sitt lystmäte. Vädret var som ni kanske förstått fantastiskt. Klar, kall luft mednågra enstaka moln på himlen och så ett dimmoln som sakta gled över öarnas toppar och fick platsen att likna en dröm eller en välregisserad film.
Väl tillbaka i Honningsvåg checkade jag in på vandrarhemmet och lärde snart känna de andra som jag delade rum med. Tillsammans hyrde vi en bil och for upp och tittade på Nordkapp, den nordligaste punkten i Norge och Skandinavien. Vi var en brokig skara; Diego från Argentina, Heather från Australien, Yoji en 50-årig mäklare från Japan, 2 norska guttar samt ett schweiziskt par och så jag. Det blev turistflanerande en lång stund och så ett glas champagne med Heather i Grott-baren för att skåla in midnattsolen som man faktiskt kunde se när den vände, från att sjunka ner i havet till att stiga upp igen.
Dagen efter var det dags att åter åka hem och så var man mol allena igen. Tog mig en liten bit att äta på en lagom trevlig restaurang. På menyn stod det "Val", så jag tänkte att "det är nu eller aldrig". 165 NOK senare kom fatet med vad jag hade väntat mig skulle vara seafood men inte var det nån fisk inte. Så klart! Valen är ju ett däggdjur, så det här köttet liknade mer en fin bit fransyska. Läcker, ovanlig smak, inte alls salt eller havsliknande, men underbart god. (Återigen är det en ny upplevelse för mig att gå ensam på restaurang. Jag brukar alltid tycka att vin, cigarrer och mat ska avnjutas i goda vänners lag: men det här var ändå ganska trivsamt)
Så for jag hem igen med MS Vesterålen. Blev utmanad av en 60-årig tysk gubbe att konversera med honom på tyska och tillbringade mesta delen av resan i hans sällskap i Panorama-baren där han bjöd på drinkarna. Det gick förvånadsvärt bra med min tyska när vi arbetade oss igenom frågor som arbetslöshet och arbetsmoral, skolsystem, integrationspolitik och sydafrikanska viner, även om gubben fick hjälpa mig hitta orden emellanåt. Vid 22-tiden var det dags för mig att kliva av båten och stämpla in på jobbet med en bakjour under natten.
Sammanfattningsvis: En äkta turisthelg som verkligen gett mig geisten tillbaka!
Det var verkligen grymt. Vilken upplevelse.
Tog MS Kong Harald (Hurtigruten) från Berlevåg halv 11 på kvällen i fredags och smög omkring ett tag på skeppet bland alla amerikanska och tyska pensionärer innan jag satte mig tillrätta och sov en stund i loungen.
Jag kom fram till Honningsvåg, en liten fiskeby inträngd i en underskön fjord, klockan 6 på morgonen, och det var en typiskt nordnorsk morgon; kall och blåsig. Och ingenstans hade jag att ta vägen heller, då min turistbuss till fågelsafarin inte skulle gå förrän kvart i tolv. Hm. Sex timmar i en by på 3000 människor där inget öppnar förrän klockan 10. Det blev en långpromenad ut med byvägen, för att hålla sig varm. Efter några kilometer fann jag en skylt med "Nordkapp Guesthouse beds from 200 NOK" och tänkte att "där kan jag nog sova inatt. Man kunde inte checka in förrän efter kl 12, så det fick bli efter utflykten.
De resterande timmarna innan bussen ägnade jag åt Flauberts "Mme Bovary" dels på en vindtryggad busshållplats i solskenet, dels på stadshotellet där jag lyckades charma till mig lite gratis kaffe och ett bord av den söta portiern.
Det är verkligen en speciell känsla att känna att man har hur mycket tid som helst att tänka, känna och läsa. Det fanns ju verkligen inget annat att göra i Honningsvåg. Men när jag accepterat att jag hade ett par timmar framför mig så kunde jag verkligen komma till ro. Skönt för själen!
Vid tolvsnåret kom jag på turistbussen med ytterligare ett gäng pensionärer, framförallt från Tyskland, efter att ha betalat en tydligen överdrivet dyr biljett till Hurtigrutten AB. Så: ut med bussen. Det var FANTASTISK NATUR! Höga berg, djupa dalar med kristallklara sjöar och hjorder av renar lite här och var. Efter en halvtimmes bussfärd kom vi fram till tvillingöarna där fågelreservatet var och så fick jag äntligen se min efterlängtade lunnefåglar. Myriader av dem. Massa små, roliga och gulliga clownfåglar överallt inramade i den vackra miljön. Två höga, gröna öar som störtade ner i det turkosblå, klara, kalla vattnet. I dessa uråldriga frodande sluttningar byggde papegojdykarna sina små bon där de kunde gömma sig för de väldiga vitstjärtade havsörnarna som också härbärgerade där. 4 miljoner fåglar bodde på de bägge öarna. Toppskarven torkade sina vingar likt en korsfäst och några klippor bort vilade havssulorna. När de flyger ser de nästan ut som stora trutar med spetsig näbb, men när de sitter ser man att de mer liknar vita pelikaner med gulnade huvuden där de solar i den i Nordnorge på sommaren eviga solen. Dessa olika fåglar var de som fascinerade mig mest, men även tordmule, sillgrissla och tretåig mås fick jag se. Ornitologen i mig fick sitt lystmäte. Vädret var som ni kanske förstått fantastiskt. Klar, kall luft mednågra enstaka moln på himlen och så ett dimmoln som sakta gled över öarnas toppar och fick platsen att likna en dröm eller en välregisserad film.
Väl tillbaka i Honningsvåg checkade jag in på vandrarhemmet och lärde snart känna de andra som jag delade rum med. Tillsammans hyrde vi en bil och for upp och tittade på Nordkapp, den nordligaste punkten i Norge och Skandinavien. Vi var en brokig skara; Diego från Argentina, Heather från Australien, Yoji en 50-årig mäklare från Japan, 2 norska guttar samt ett schweiziskt par och så jag. Det blev turistflanerande en lång stund och så ett glas champagne med Heather i Grott-baren för att skåla in midnattsolen som man faktiskt kunde se när den vände, från att sjunka ner i havet till att stiga upp igen.
Dagen efter var det dags att åter åka hem och så var man mol allena igen. Tog mig en liten bit att äta på en lagom trevlig restaurang. På menyn stod det "Val", så jag tänkte att "det är nu eller aldrig". 165 NOK senare kom fatet med vad jag hade väntat mig skulle vara seafood men inte var det nån fisk inte. Så klart! Valen är ju ett däggdjur, så det här köttet liknade mer en fin bit fransyska. Läcker, ovanlig smak, inte alls salt eller havsliknande, men underbart god. (Återigen är det en ny upplevelse för mig att gå ensam på restaurang. Jag brukar alltid tycka att vin, cigarrer och mat ska avnjutas i goda vänners lag: men det här var ändå ganska trivsamt)
Så for jag hem igen med MS Vesterålen. Blev utmanad av en 60-årig tysk gubbe att konversera med honom på tyska och tillbringade mesta delen av resan i hans sällskap i Panorama-baren där han bjöd på drinkarna. Det gick förvånadsvärt bra med min tyska när vi arbetade oss igenom frågor som arbetslöshet och arbetsmoral, skolsystem, integrationspolitik och sydafrikanska viner, även om gubben fick hjälpa mig hitta orden emellanåt. Vid 22-tiden var det dags för mig att kliva av båten och stämpla in på jobbet med en bakjour under natten.
Sammanfattningsvis: En äkta turisthelg som verkligen gett mig geisten tillbaka!
fredag 11 juli 2008
Off I go
Så. Då är väskan packad och maten är däri. Nu bär det iväg på en helg med Hurtigrutten och fågelsafari vid Nordkap.
Smart som jag är hade jag glömt både kamera och telefon på "sykestua" och hastade dit. Ville gärna skynda mig så jag hann säga hejdå till kollegan Tove (fantastiska människa!) innan hon for iväg på sin två veckors semester. Så jag pinnar iväg på den lånade cykeln för att spara tid. Vilket misstag! Kedjan hoppade av och plötsligt låg jag på marken med skrubbsår på armbågar och knän. Liten adrenalinkick, men inte något som kan stoppa min resa.
Väl tillbaka flyttade jag in i Toves lägenhet för att passa den (lite större, men ändå på Pensionatet). Känns "gøj"
Så nu drar jag!
Smart som jag är hade jag glömt både kamera och telefon på "sykestua" och hastade dit. Ville gärna skynda mig så jag hann säga hejdå till kollegan Tove (fantastiska människa!) innan hon for iväg på sin två veckors semester. Så jag pinnar iväg på den lånade cykeln för att spara tid. Vilket misstag! Kedjan hoppade av och plötsligt låg jag på marken med skrubbsår på armbågar och knän. Liten adrenalinkick, men inte något som kan stoppa min resa.
Väl tillbaka flyttade jag in i Toves lägenhet för att passa den (lite större, men ändå på Pensionatet). Känns "gøj"
Så nu drar jag!
torsdag 10 juli 2008
Solsken och reseplaner
Till slut skiner solen i Berlevåg! Efter två ganska intensiva nattvakter och därför två gråa dagar av sömn har äntligen solen kommit fram bakom molnen och skiner nu från en molnfri himmel. I vanliga fall så skiner som tidigare sagt ju solen dygnet runt, men bakom en matta av gråa, disiga ångkuddar.
Så idag och igår har det blivit promenader i ensamhet och stillhet. Vackert och magnifikt att vandra omkring på bergen och platåerna. Hittade en mini-glaciär i en dalgång som jag gick var tvungen att testa att gå på, och visst höll den.
Nu är det arbete i eftermiddag och kväll. I morgon ska jag jobba morgonen och på kvällen fara på en liten tur med Hurtigrutten.
Jag hade ju TVÅ mål med att komma hit opp. Den ena var att tjäna en massa pengar och det andra var att få se lunnefågel. Jag har alltid fascinerats av dem. Tyvärr finns de inte precis här i Berlevåg, då de gärna vill ha branta klippor rakt ner i vattnet, så en fågelexpedition till Gjesvær vid Nordkap blir befogad för att få sin ornitologhunger mättad.
Så idag och igår har det blivit promenader i ensamhet och stillhet. Vackert och magnifikt att vandra omkring på bergen och platåerna. Hittade en mini-glaciär i en dalgång som jag gick var tvungen att testa att gå på, och visst höll den.
Nu är det arbete i eftermiddag och kväll. I morgon ska jag jobba morgonen och på kvällen fara på en liten tur med Hurtigrutten.
Jag hade ju TVÅ mål med att komma hit opp. Den ena var att tjäna en massa pengar och det andra var att få se lunnefågel. Jag har alltid fascinerats av dem. Tyvärr finns de inte precis här i Berlevåg, då de gärna vill ha branta klippor rakt ner i vattnet, så en fågelexpedition till Gjesvær vid Nordkap blir befogad för att få sin ornitologhunger mättad.
måndag 7 juli 2008
Lycka!
Det tog en vecka, men nu börjar det äntligen kännas riktigt gôtt att vara här uppe. Kan ha att göra med att jag har löst mitt lilla internet- och TV-brist-problem.
Mailade Helsenor och plötsligt blev det liv i luckan och några timmar efter att min kontaktperson Tommy tagit tag i problemet så var det löst. Jag har nu flyttat till Berlevåg Pensjonatet och ett litet orange rum MED internettillgång och TV. Farewell tristess!
Nattvakt i kväll. Bra pengar och lite arbete...
Mailade Helsenor och plötsligt blev det liv i luckan och några timmar efter att min kontaktperson Tommy tagit tag i problemet så var det löst. Jag har nu flyttat till Berlevåg Pensjonatet och ett litet orange rum MED internettillgång och TV. Farewell tristess!
Nattvakt i kväll. Bra pengar och lite arbete...
söndag 6 juli 2008
Pubrunda
Efter jobbet igår fick åter junkie-Martin komma fram. Chips och äpplejuice i soffan och tre avsnitt av Prison Break och så fiskpinnar och potatis. (Har liksom inte förstått hur man ska köpa fisk här. Det finns ju en fiskehamn, men de säljer inte fisk på SPAR)
Framåt 23-tiden mådde jag så illa av allt fett och socker och tänkte att; nu Martin får du banne mig ta dig samman! På med vandrarkängorna och ut på stan och traska. Benen bar mig till en av de lokala pubarna, Neptun.
Berlevåg har två pubar. Den ena är Neptun som är en pub/pizzarestaurang i norrlandssnitt med massiva träbänkar och bås och en rustik bardisk, som dessutom har ett litet dansgolv och väggmålningar på Louis Armstrong och Ramones, riktigt mysigt faktiskt. Lite tacky, men mysigt. Man får ta det för vad det är. Den andra puben är hotelpuben the Anchor med en "grop" i rummet där man sitter och ettbiljardbord där gästarbetare från Vardø försöker imponera på rysk-norska kvinnor från Murmansk.
Jag blev snabbt bekant med bartendern Thomas som gärna ville snacka och blajja som i sin tur introducerade mig för lite annat löst folk. Jag tänkte att det är bäst att vara öppen för förslag och snart var jag presenterad för två tjugoåriga killar, deras mammor och mostrar, tre ryska kvinnor i 30-årsålder, en sluddrande man från Kirkenes som tallade på de ryska tjejerna samt en blonderad 20-årig flicka och hennes mamma som när de hörde att jag var den nye svenske läkarstudenten bjöd min mig "på stora bullar när jag ville för 15 kroner". Detta med en svepande gest över dekolletaget. Något väl vulgärt för min smak men vi skrattade gott tillsammans.
Fler flyktiga bekanta presenterade sig och jag blev bjuden på öl. (Tur var väl det för en stor stark kostar 53 NOK). Det visade sig att det var en liten "alla-känner-apan"-situation för plötsligt vissta alla vem jag var.
Man blev liksom välkomnad in i samhället via alkoholen. Tragiskt men sant.
Vidare blev det efterfest hos nån herre som bjöd på cognac och Tom Jones och sedan en efterefterfest hemma hos bartender-Thomas. Framåt sex-tiden rultade jag hemåt i den ljusa sommarnatten (det är ju som bekant alltid samma ljus här uppe; Grådisig sol med stänk av regn)
Min konklusion av allt detta är iallafall att det verkar som att i Berlevåg dricker folk mycket och gärna och man dricker tillsammans över generationer. Det var inget konstigt att 20-åringarna gick hem till en 60-åring tillsammans med sina mostrar på efterfest. Inte heller verkar det vara något konstigt att kusinerna dricker HB i hörnet medan mamma tittar på och dricker sin från Finland insmugglade likör i soffan tvärs över rummet.
So not me - but that's what you get.
Nu är jag iallafall introducerad och har en stående inbjudan på gratis pizza på Neptun. Och oroa er inte. Jag drack inget hembränt.
Framåt 23-tiden mådde jag så illa av allt fett och socker och tänkte att; nu Martin får du banne mig ta dig samman! På med vandrarkängorna och ut på stan och traska. Benen bar mig till en av de lokala pubarna, Neptun.
Berlevåg har två pubar. Den ena är Neptun som är en pub/pizzarestaurang i norrlandssnitt med massiva träbänkar och bås och en rustik bardisk, som dessutom har ett litet dansgolv och väggmålningar på Louis Armstrong och Ramones, riktigt mysigt faktiskt. Lite tacky, men mysigt. Man får ta det för vad det är. Den andra puben är hotelpuben the Anchor med en "grop" i rummet där man sitter och ettbiljardbord där gästarbetare från Vardø försöker imponera på rysk-norska kvinnor från Murmansk.
Jag blev snabbt bekant med bartendern Thomas som gärna ville snacka och blajja som i sin tur introducerade mig för lite annat löst folk. Jag tänkte att det är bäst att vara öppen för förslag och snart var jag presenterad för två tjugoåriga killar, deras mammor och mostrar, tre ryska kvinnor i 30-årsålder, en sluddrande man från Kirkenes som tallade på de ryska tjejerna samt en blonderad 20-årig flicka och hennes mamma som när de hörde att jag var den nye svenske läkarstudenten bjöd min mig "på stora bullar när jag ville för 15 kroner". Detta med en svepande gest över dekolletaget. Något väl vulgärt för min smak men vi skrattade gott tillsammans.
Fler flyktiga bekanta presenterade sig och jag blev bjuden på öl. (Tur var väl det för en stor stark kostar 53 NOK). Det visade sig att det var en liten "alla-känner-apan"-situation för plötsligt vissta alla vem jag var.
Man blev liksom välkomnad in i samhället via alkoholen. Tragiskt men sant.
Vidare blev det efterfest hos nån herre som bjöd på cognac och Tom Jones och sedan en efterefterfest hemma hos bartender-Thomas. Framåt sex-tiden rultade jag hemåt i den ljusa sommarnatten (det är ju som bekant alltid samma ljus här uppe; Grådisig sol med stänk av regn)
Min konklusion av allt detta är iallafall att det verkar som att i Berlevåg dricker folk mycket och gärna och man dricker tillsammans över generationer. Det var inget konstigt att 20-åringarna gick hem till en 60-åring tillsammans med sina mostrar på efterfest. Inte heller verkar det vara något konstigt att kusinerna dricker HB i hörnet medan mamma tittar på och dricker sin från Finland insmugglade likör i soffan tvärs över rummet.
So not me - but that's what you get.
Nu är jag iallafall introducerad och har en stående inbjudan på gratis pizza på Neptun. Och oroa er inte. Jag drack inget hembränt.
lördag 5 juli 2008
Generositet
Genom mitt arbete på Bräcke Hospice så tror jag att jag blivit rätt generös när det gäller morfin och Dormicum/midazolam (typ ångestdämpande och hypnoticum). Palliativa patienter får så mycket de klarar när jag är vakt. De verkar inte ha nåt emot det, och inte de anhöriga heller. Vem säger att man måste ligga och ojja sig i ångest de sista dagarna i sitt liv? Bättre att få sova mesta tiden, när det nu finns mediciner...
Men man ser på narkotika-listan att det är jag som är mest generös...
Men man ser på narkotika-listan att det är jag som är mest generös...
fredag 4 juli 2008
Midnattssol -my ass!
Alla som är turister och åker till Nordnorge (dvs inklusive mig själv, turist är man väl hela den första månaden på ett nytt ställe och jag ska ju inte stanna längre än så) tänker att midnattssol måste vara nåt fantastiskt. Och det är det verkligen. Det är grymt häftigt och jag kan inte sluta fascineras av strålande solsken klockan halv tre på natten.
Om den lyser vill säga. Idag har Berlevåg visat sitt rätta ansikte med pinande vind, sånt där äckligt regn som letar sig innanför kläderna och hela 5 grader plus på kvicksilvret. Det gör ju det inte lättare att vara här så att säga (särskilt inte när man får rapport från Götet om 30¤ och sol)
Tänkte iallafall dela med mig av lite bilder från Berlevåg från häromdan då vädret var frisk och regnfritt.
Utsikt från mitt fönster klockan halv 2 på natten
Lite Mikael Niemi-känsla från Populärmusik;
"När asfalten kom till byn"
På plattåerna
Om den lyser vill säga. Idag har Berlevåg visat sitt rätta ansikte med pinande vind, sånt där äckligt regn som letar sig innanför kläderna och hela 5 grader plus på kvicksilvret. Det gör ju det inte lättare att vara här så att säga (särskilt inte när man får rapport från Götet om 30¤ och sol)
Tänkte iallafall dela med mig av lite bilder från Berlevåg från häromdan då vädret var frisk och regnfritt.
Utsikt från mitt fönster klockan halv 2 på natten
Lite Mikael Niemi-känsla från Populärmusik;
"När asfalten kom till byn"
På plattåerna
torsdag 3 juli 2008
Første Nattevakt
Pust!
Min førsta nattevakt hær uppe.
De gav mig bara en dags bredvidgång, och det på en eftermiddag, så detta passet kændes lite nervøst. Inte blev det bættre av att skøterskan, gammal i gemet, skulle visa allting som kunde hænda. Den lilla frun tyckte tillexempel att detta var ett bra tillfælle att visa mig EKG-apparatens olika funktioner och æven røntgen-rummet. Alltsammans med de trøstande orden; "Ja, det kan ske nær som helst. Måske i natt!"
Jag som tyckte att det var læskigt redan innan.
Tur att internet finns på jobbet (tyværr har jag inte fått det till lægenheten ænnu. Allt før att øka på min kænsla av isolering kænns det som). Cecilia var online på Facebook och kunde ge mig några trøstens ord i nattens timma. Också Miriam, som gør tjænst på ett sjukhus i Ghana var online och kunde muntra upp med væl valda stäven. Nu kænns det bættre.
Pust... hålla sig vaken... Koppla dropp, ge en spruta och hålla kol på telefon och larm. Bara 4 timmar till...
Det ær ju i alla fall vælbetalt!
Min førsta nattevakt hær uppe.
De gav mig bara en dags bredvidgång, och det på en eftermiddag, så detta passet kændes lite nervøst. Inte blev det bættre av att skøterskan, gammal i gemet, skulle visa allting som kunde hænda. Den lilla frun tyckte tillexempel att detta var ett bra tillfælle att visa mig EKG-apparatens olika funktioner och æven røntgen-rummet. Alltsammans med de trøstande orden; "Ja, det kan ske nær som helst. Måske i natt!"
Jag som tyckte att det var læskigt redan innan.
Tur att internet finns på jobbet (tyværr har jag inte fått det till lægenheten ænnu. Allt før att øka på min kænsla av isolering kænns det som). Cecilia var online på Facebook och kunde ge mig några trøstens ord i nattens timma. Också Miriam, som gør tjænst på ett sjukhus i Ghana var online och kunde muntra upp med væl valda stäven. Nu kænns det bættre.
Pust... hålla sig vaken... Koppla dropp, ge en spruta och hålla kol på telefon och larm. Bara 4 timmar till...
Det ær ju i alla fall vælbetalt!
Berlevåg
SÅ! Då var sommarjobbet uppe på værldens tak igång. Berlevåg ær ett litet samhælle med 1000 invånare, 2 SPAR-butiken, ett cafè, en vårdcentral...och det ær typ allt. - Ett hærligt stælle dær folk føds, lever sina liv, får sitt førsta barn nær de ær 17.
Ær du man så har du oljiga, grova nævar och arbetar antingen med fiskeri eller på oljeplattform. Ditt enskilt størsta intresse ær givetvis motorsport som man kan ægna dig åt på fyrhjulningar och mopeder antingen på den lilla motorbanan strax utanfør byn eller upe på platåerna.
Som kvinna så har du ju fullt upp med att bli gravid med en grovnævad slyngels barn nær du ær tonåring och annars kan du få ett fint jobb på SPAR eller på ældreboendet. Så kan du tjæna pengar så att du kan handla klæder på Ellos. Vill du verkligen gøra karriær så kan du ju læsa till sjukskøterska i Hammerfest och få arbete på Kirkenes sjukhus.
Nær karriæren ær utstakad ær det bara att njuta av 300 dagar regn om året och totalt mørker 100 dagar i stræck. Trøttnar man kan man ju alltid spara pengar før en semester, kanske till Tromsø, Mo i Rana eller kanske så långvæga att du kan ta en storsemester som 35-åring med barna och barnbarna till Liseberg eller Legoland. Men det gæller att ansøka om ledighet i god tid. Annars fallerar hela samhællet hær. (Som lækaren på vårdcentralen sa nær vi snackade hæromdan: - "EN sjukskriving kan få samhællsekonomiska konsekvenser. Vad tror du hænder om jag sjukskriver 3 fiskare? Fiskeriet stælls in tillsvidare! Eller om polisen får ryggskott? Då har vi ingen polis. Man få ha sånt med i berækningarna førstår du.")
-Således en fantastisk by.
Och hær ær jag! Sjukskøterka till och med den 3 augusti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)