2010-11-27
Ledig dag. Inte för att vi ansträngt oss något särskilt mycket de senaste dagarna, men vår chef tyckte att lördag och söndag skulle vara lediga, så då är vi inte sena att hålla med.
Vi bestämde oss för att ta oss in till stan för att se på stadens huvudattraktion: Cellular Jail. Dessutom tog vi vägen om turistinformationen för att få lite kunskap om hur man kunde ta sig till den paradis-ö som många turister tydligen åker till på dagsutflyck; Jolly Buoy. Det visade sig vara mycket krångligt att bara åka till Jolly Buoy. Man behövde tydligen ett tillstånd, och det tillståndet skulle vi kunna köpa på byrån för turism för att sedan köpa en biljett antingen av mannen i kassan eller direkt i hamnen vid båten. Tillståndet kostade ca 500 rupies för vuxna men som studenter skulle vi få det för 15 rupies. Snåla som vi var ville vi ha student-tillståndet. Då behövdes bara en signatur på ett papper från vår professor att vi faktiskt var studenter, komma till turistkontoret innan de stänger 12.30 samt att vi infann oss 8.30 eller kanske var det 9.00 eller 10.00 på piren i Mathatma Gandhi National Marine Park. Mannen i informationsdisken visste inte vad information innebar då han i varannan mening gav olika svar när båtarna avgick. Indisk byråkrati upphör aldrig att orsaka att man vill slita sitt hår.
Hur som haver bestämde vi oss för att skjuta besöket till Jolly Buoy ytterligare en vecka på framtiden. Och ägnade lördagen vidare åt att besöka Cellular Jail. Det var en maffig upplevelse att de det gamla fängelset från början av förra sekelskiftet. Andamanerna fungerade under lång tid mest som straffkoloni i det brittiska imperiet. Redan under 1800-talet hade man avsatt en ö, Viper Island, helt åt slavliknande arbete och kroppsbestraffning för indiska upprorsmakare. När sekelskiftet närmade sig drogs planerna för Cellular Jail på Södra Andamanön upp för att kunna inhysa än fler interner och på ett hårdare, säkrare och mer strukturerat sätt. Runt om detta fängelse ligger nu staden Port Blair som är huvudstaden i den förhållandevis glesbefolkade indiska delstaten ”Andaman and Nicobar Islands”. 1906 färdigställdes så fängelset och under den grymme main jailor Barry plågades drygt 500 fångar varje dag under de kommande åren fram tills stängningen vid Andamanernas frigörelse 1938-39 (i samband med Andra Världskriget). Fångarna tvingades att för hand framställa orimliga mängder kokosnötolja, ofta slagna i kedjor för att ytterligare försvåra arbetet. Genom hårt arbete och matransoneringar behövde britterna sällan avrätta några upprorsmakare, även om där fanns en galge, utan den saken skötte naturen själv med infektioner och sjukdomar. Så blev man av med politiskt oliktänkande på den tiden. Den som tror att nazisterna var först med koncentrationsläger får nog tänka om när man står på gårdarna på Cellular Jail, som ju stängdes till och med innan tyskarna hann bygga sina. Fängeslets arkitektur är kusligt cyniskt genomtänkt och brilljant; 7 trevåningslängor av olika längd placerade i stjärnform med ett varkttorn i mitten och bara en ingång till alla 7 flyglarna. På så sätt krävdes minimalt med vakter. Ena sidan på varje flygel är helt igen murad, den andra består av balkongkorridorer bakom tjocka järngaller.
1947 bytte dessa upprorsmakare namn och kallas numera frihetskämpar, och man måste ana att det trots allt är vad de borde kallas. De slogs för frihet från de brittiska kolonisatörerna och rätt att själva få styra sitt land. Flera kända indiska frihetskämpar – som för indier är lika självklara namn som för oss Olof Palme eller Dag Hammarskjöld, men aldrig som aldrig funnit sin väg in i våra historieböcker – har suttit i Cellular Jail och står staty där utanför.
Med en stark känsla i magen lämnade man Cellular Jail och vår trevlige engelsktalige guide bakom oss och frilansade lite genom att, utan att säga till/oroa våra övervakare, ta en rickshaw ner till beachen i Port Blair. Som guideboken säger: ”Ingen kommer till Port Blair för stränderna, men om du vill bada så är i alla fall Corbyns Cove ett bra ställe”. Stranden ger ett något splittrat intryck. En bilfri allé med palmer vid en vit sandstrand inför den flotta resorten Peerless. Glada människor promenerar på stranden. Vattnet är turkost, salt och 27 grader varmt. Några badar – på indiskt vis förstås; kvinnorna i bad-sari eller bad-tunika och männen i tangakalsonger eller helt enkelt ett höftskynke. Men så står där på stranden en hel ko-familj och äter, just det, sopor. Runt omkring springer hundar som försöker hitta något ätbart som någon lämnat i sanden (Man får dock ge dem att både hundar, getter och kor faktiskt respekterar människor. De gräver inte i ens saker, tigger, attackerar eller ens gläfser på en!) Soporna har spolats upp på stranden och ligger invävda i kokospalmernas väldiga rotverk. Tvärs över badviken är utsikt över stadens soptipp där en svart rökpelare av giftig rök ständigt stiger mot skyn.
Hur som helst var vattnet precis vad både jag och Elin efter en vecka av mycket lindrigt arbete och vi guppade omkring växelvis en lång stund.
Vi hade lovat oss själva att prioriteringen på projektet skulle vara 1. Sol och strand 2. Paraplydrinkar på plajjan och 3. Ett intressant projekt. Ännu hade vi inte sett en enda paraplydrink, än mindre inmundigat en dito och tänkte att bästa möjligheten för dekadens i västerländskt manér bör vara på det flotta resorthotellet Peerless. Det blev en Club Sandwich till lunch och varsin Tom resp. John Collins (men vi fick köpa var sin extrahutt att hälla i för att det skulle smaka nåt) samt inhemskt öl. Paraplyerna lyste med sin fråvaro men vi tyckte att hotellmiljön och deras gästtoalett (med toapapper!!) vägde upp det som fattades i glaset.
Det var svårare att komma hem än väntat. Det fanns inga rickshaws som väntade och alla bilarna var redan hyrda av rika indier. Men, man vet väl hur man utnyttjar läget. Jag lämade Elin att sola sig en stund medan jag gick runt och helt cyniskt försökte få en ”kompis”. 5 minuter senare hade jag en ny vän som var chaufför som väntade på sitt indiska kundsällskap som badade. Han hette Mac och ville gärna köra oss in till Port Blair, alldeles gratis. Är man vit och blåögd tror folk att man är känd eller filmstjärna och hjälper en med både det ena och det andra. Ibland får man faktiskt utnyttja detta. Som tack fick han ett kort på mig med sin mobilkamera.
tisdag 7 december 2010
2010-11-26
Man skulle kunna tro att man tröttnat på orden ”Nu har vi äntligen kommit igång” men idag gjorde i faktiskt någonting som vi kommer att kunna använda i vår studie. Efter att till slut fått träffa den mystiske Dr Paluru på sitt plyschklädda men elegant bruna kontor igår och blivit introducerad för personalen på ICMR (Indian Council of Medical Research) där vi egentligen skulle börjat jobba för 12 dagar sedan fick vi idag tillstånd av honom att åka till Port Blairs enda sjukhus GB Pant Hospital. Detta är ett till ytan tämligen litet sjukhus, vackert beläget precis vid en klipprand med utsikt över horisonten och North Bay, vägg i vägg med det gamla grymma kolonialfängelset Cellular Jail.
Vägledda av vår övervakare Krishna (det är fortfarande hans namn) fördes vi till sjukhusdirektören. Det blev ett litet korsförhör i rapp ton. ”Vem är ni? Vad gör ni här? Varför Port Blair? Vad har ni läst i Sverige? Hur mycket har ni dissekerat?” Frågorna riktades till en början enbart till den penisbärande delen av vår forskar-duo, men i en pausering och en blick visade snart Elin var skåpet skulle stå och att vi faktiskt var två jämställda studenter på besök. Han var nöjd och vi blev ledda till barnavdelningen där vi dessvärre inte fick träffa några barn, då läkaren hade fullt upp. Istället fick vi tillgång till deras Admission Register och har börjat överföra data från denna till ett excelblad på min laptop för att kunna sammanställa hur stor andel och hur stor vårdbörda barn med diarré utgör på GB Pant. För våra ögon nya förkortningar dechiffrerades med hjälp av Krishna och arbetet fortlöpte fint.
Väl hemma var jag hög på känslan av att till slut göra något vettigt. Att få gjort någonting av den här projektarbetet. I rena yran vaknade den där lilla nördgenen i mig som gillar att pilla med siffror och grafer och jag satt hela kvällen inlåst på mitt rum och sammanställde det vi samlat hittills och försökte skapa en ny bra matris att lägga in kommande data i.
Man skulle kunna tro att man tröttnat på orden ”Nu har vi äntligen kommit igång” men idag gjorde i faktiskt någonting som vi kommer att kunna använda i vår studie. Efter att till slut fått träffa den mystiske Dr Paluru på sitt plyschklädda men elegant bruna kontor igår och blivit introducerad för personalen på ICMR (Indian Council of Medical Research) där vi egentligen skulle börjat jobba för 12 dagar sedan fick vi idag tillstånd av honom att åka till Port Blairs enda sjukhus GB Pant Hospital. Detta är ett till ytan tämligen litet sjukhus, vackert beläget precis vid en klipprand med utsikt över horisonten och North Bay, vägg i vägg med det gamla grymma kolonialfängelset Cellular Jail.
Vägledda av vår övervakare Krishna (det är fortfarande hans namn) fördes vi till sjukhusdirektören. Det blev ett litet korsförhör i rapp ton. ”Vem är ni? Vad gör ni här? Varför Port Blair? Vad har ni läst i Sverige? Hur mycket har ni dissekerat?” Frågorna riktades till en början enbart till den penisbärande delen av vår forskar-duo, men i en pausering och en blick visade snart Elin var skåpet skulle stå och att vi faktiskt var två jämställda studenter på besök. Han var nöjd och vi blev ledda till barnavdelningen där vi dessvärre inte fick träffa några barn, då läkaren hade fullt upp. Istället fick vi tillgång till deras Admission Register och har börjat överföra data från denna till ett excelblad på min laptop för att kunna sammanställa hur stor andel och hur stor vårdbörda barn med diarré utgör på GB Pant. För våra ögon nya förkortningar dechiffrerades med hjälp av Krishna och arbetet fortlöpte fint.
Väl hemma var jag hög på känslan av att till slut göra något vettigt. Att få gjort någonting av den här projektarbetet. I rena yran vaknade den där lilla nördgenen i mig som gillar att pilla med siffror och grafer och jag satt hela kvällen inlåst på mitt rum och sammanställde det vi samlat hittills och försökte skapa en ny bra matris att lägga in kommande data i.
tisdag 30 november 2010
Tuta och kör!
Onsdag 24-11-2010
Det första som slår en när man stiger av ett plan från andra sidan jorden och kliver rakt in i det indiska samhället är: ”Herregud! All trafik! Alla dessa djur!”
Tillåt mig börja bakifrån. Någonstans under religionskunskapen hos lågstadiefröken med pennkjol har man lärt sig att hinduerna anser nöt vara heliga, men åtminstone jag hade nog inte förstått konsekvenserna av denna devis. Skitiga hög-okade kossor finns nämligen överallt, i alla färger, åldrar och storlekar och verkar få ströva precis lika fritt som människorna. Vad jag vill minnas är en av hinduismens hörnstenar respekt för allt levande. Vidare leder ju reinkarnationstanken till att din ko är en själ inte så långt ifrån att inkarneras till människa, och således klättrat ganska högt på karmastegen. Också detta hade jag visserligen lärt mig av lågstadiefröken Noomi. Men lägg där till att Indien, sedan 40 år, då läroboksförfattarna lärde sig om Indien, (Tack 90-tals-krisen för icke-investeringarna i läroböcker!) har adderat ca en miljard bilar, lastbilar, bussar, mopeder och motor-rickshaws! Kalabaliken är total. Dagligen och dygnet rum. I västerländska ögon. Mirakulöst nog sker det mycket sällan olyckor.
Låt mig beskriva hur begreppet ”Tuta och kör” har fått en helt annan betydelse under min korta, men intensiva, vistelse på Andamanerna. Du sätter dig i en bil med en chaufför som börjar med att presentera sig med ett namn med åtta stavelser och 14 konsonanter, som du glömmer ordningen på så fort du satt dig ner. Bilen – ofta av märket Tata (uttalas dessvärre inte som en trumpet-glad ”tataaa!” utan t'na är ärtiga som i Martin och med liklånga a'n) – är generellt mindre och trängre än västerländska bilar och inredda i en helt bältesfri miljö. A/C:n håller bilen sval i hettan och ofta står bilen på tomgång långa stunder för att skapa behaglig miljö innan passagerare kliver på. Så studsar bilen iväg med några tut och lämnar dieselpuff bakom sig – ut på vägarna!
På huvudleden, en asfaltsväg med en fil i vardera riktning samt väggren, trängs alltså alla de ovan nämnda fordonen, med kossor, hundar, getter och människor. Chauffören gasar på och tutar när han närmar sig framförvarande buss; ”Här-kommer-jag!”-tuten, strax följd av ”Akta-jag-kör-om”-tuten. Mannen-med-det-långa-namnet svänger så helt enkelt ut i mötande körfält där mötande rickshaws smidigt väjer åt sidan medan bussen smeker sari-tyget på kvinnorna som går i vår väggren. Alla parter förfaller helt oberörda. Vår bil har just kört om då ”Flytta-på-dig-kossan”-tuten ljuder. En grupp bestående av en tjur och två kvigor har nämligen lagt sig ner mitt på huvudleden i middagshettan för att stöta upp och idissla dagens tre första mål av sopor och skulor. Tur att man har fyra magar när man ska kunna bryta ner: gräs, kokosnöt-blast, rutten frukt, någons frukostris ur en sophink, tidningspapper och (getternas favorit) wellpapp-kartong – allt serverat direkt i dikesgrenen! Värt att nämnas är att nöten aldrig är herrelösa. De har alla en ägare som, i alla fall enligt våra källor, alltid finns nånstans i närheten, även om de sköter sig mestadels själva.
Omkörningen sker obehagligt nära men utan att ens kossans svans slår i lacken. Så brummar man vidare in mot den mer tätbebyggda delen av stan. Strömmen av trafik är fortsatt strid och härligt kitschig indisk musik skvalar ur bilstereon och utgör ett soundtrack till hela situationen. Som en film! En mansröst sjunger ord som låter som ”Halliban kallitaan!” och den typiskt pipiga indiska kvinnostämman svarar med en orientalisk refräng. Vägen svänger i en skarp kurva till höger med dold sikt. ”TUUUT!” låter ”Vägen-svänger-och-jag ser-inte-var-jag-kör”-tutan följt av två snabba ”Akta-på-sig-geten-eller-hunden”-tut varpå en sjabbig jycke utan bestämbar ras kilar åt sidan efter att ha slickat kulorna sittandes på mittstrecket i svängen.
Tänk att det finns så mycket djur och människor och maskiner på så liten yta! Vad jag inte kan förstå är mycket, men här är några som ännu väntar att bli besvarade:
Varför vill djur uppehålla sig mitt på vältrafikerade vägar och refuger? Varför har de inte ängar? (Dr Christina svarade bara skrattande på den frågan att kossor gillar människor) Varför har hyndorna och geta-mor så otroligt långa spenar?
En sak är säker. Koskit luktar bättre än människosopor.
Det första som slår en när man stiger av ett plan från andra sidan jorden och kliver rakt in i det indiska samhället är: ”Herregud! All trafik! Alla dessa djur!”
Tillåt mig börja bakifrån. Någonstans under religionskunskapen hos lågstadiefröken med pennkjol har man lärt sig att hinduerna anser nöt vara heliga, men åtminstone jag hade nog inte förstått konsekvenserna av denna devis. Skitiga hög-okade kossor finns nämligen överallt, i alla färger, åldrar och storlekar och verkar få ströva precis lika fritt som människorna. Vad jag vill minnas är en av hinduismens hörnstenar respekt för allt levande. Vidare leder ju reinkarnationstanken till att din ko är en själ inte så långt ifrån att inkarneras till människa, och således klättrat ganska högt på karmastegen. Också detta hade jag visserligen lärt mig av lågstadiefröken Noomi. Men lägg där till att Indien, sedan 40 år, då läroboksförfattarna lärde sig om Indien, (Tack 90-tals-krisen för icke-investeringarna i läroböcker!) har adderat ca en miljard bilar, lastbilar, bussar, mopeder och motor-rickshaws! Kalabaliken är total. Dagligen och dygnet rum. I västerländska ögon. Mirakulöst nog sker det mycket sällan olyckor.
Låt mig beskriva hur begreppet ”Tuta och kör” har fått en helt annan betydelse under min korta, men intensiva, vistelse på Andamanerna. Du sätter dig i en bil med en chaufför som börjar med att presentera sig med ett namn med åtta stavelser och 14 konsonanter, som du glömmer ordningen på så fort du satt dig ner. Bilen – ofta av märket Tata (uttalas dessvärre inte som en trumpet-glad ”tataaa!” utan t'na är ärtiga som i Martin och med liklånga a'n) – är generellt mindre och trängre än västerländska bilar och inredda i en helt bältesfri miljö. A/C:n håller bilen sval i hettan och ofta står bilen på tomgång långa stunder för att skapa behaglig miljö innan passagerare kliver på. Så studsar bilen iväg med några tut och lämnar dieselpuff bakom sig – ut på vägarna!
På huvudleden, en asfaltsväg med en fil i vardera riktning samt väggren, trängs alltså alla de ovan nämnda fordonen, med kossor, hundar, getter och människor. Chauffören gasar på och tutar när han närmar sig framförvarande buss; ”Här-kommer-jag!”-tuten, strax följd av ”Akta-jag-kör-om”-tuten. Mannen-med-det-långa-namnet svänger så helt enkelt ut i mötande körfält där mötande rickshaws smidigt väjer åt sidan medan bussen smeker sari-tyget på kvinnorna som går i vår väggren. Alla parter förfaller helt oberörda. Vår bil har just kört om då ”Flytta-på-dig-kossan”-tuten ljuder. En grupp bestående av en tjur och två kvigor har nämligen lagt sig ner mitt på huvudleden i middagshettan för att stöta upp och idissla dagens tre första mål av sopor och skulor. Tur att man har fyra magar när man ska kunna bryta ner: gräs, kokosnöt-blast, rutten frukt, någons frukostris ur en sophink, tidningspapper och (getternas favorit) wellpapp-kartong – allt serverat direkt i dikesgrenen! Värt att nämnas är att nöten aldrig är herrelösa. De har alla en ägare som, i alla fall enligt våra källor, alltid finns nånstans i närheten, även om de sköter sig mestadels själva.
Omkörningen sker obehagligt nära men utan att ens kossans svans slår i lacken. Så brummar man vidare in mot den mer tätbebyggda delen av stan. Strömmen av trafik är fortsatt strid och härligt kitschig indisk musik skvalar ur bilstereon och utgör ett soundtrack till hela situationen. Som en film! En mansröst sjunger ord som låter som ”Halliban kallitaan!” och den typiskt pipiga indiska kvinnostämman svarar med en orientalisk refräng. Vägen svänger i en skarp kurva till höger med dold sikt. ”TUUUT!” låter ”Vägen-svänger-och-jag ser-inte-var-jag-kör”-tutan följt av två snabba ”Akta-på-sig-geten-eller-hunden”-tut varpå en sjabbig jycke utan bestämbar ras kilar åt sidan efter att ha slickat kulorna sittandes på mittstrecket i svängen.
Tänk att det finns så mycket djur och människor och maskiner på så liten yta! Vad jag inte kan förstå är mycket, men här är några som ännu väntar att bli besvarade:
Varför vill djur uppehålla sig mitt på vältrafikerade vägar och refuger? Varför har de inte ängar? (Dr Christina svarade bara skrattande på den frågan att kossor gillar människor) Varför har hyndorna och geta-mor så otroligt långa spenar?
En sak är säker. Koskit luktar bättre än människosopor.
måndag 22 november 2010
En kompis
Jag skaffade mig förra veckan en kompis. Han heter Pavneet Singh och är en drygt 20-årig indisk sikh från Delhi som var på semester här på Andamanerna med sin familj. Han är väldigt vänlig och trevlig och då jag inte kände till särskilt mycket om sikh-ismen fick han förklara en hel del spännande för mig. Ibland är det skönt att inte ha sin iPhone med Wikipedia ständigt tillgänglig. Istället för att omedelbart söka och finna svaret på sina frågor kan man faktiskt diskutera med en människa av kött och blod. Det var mycket intressant. Spännande att se hängivenheten hos religösa som tar sig andra uttryck än de man är vana vid. Givande att se skillnaderna men framförallt alla de likheter som finns mellan dem som verkligen söker efter Gud med ett intensivt sökande hjärta.
Efter en kvälls religionskunskap med såväl sikh-ismen, hinduism och kristendom på agendan pratade vi om tv-serier, mobiltelefoner och skolgång.
Nu har han, hans familj och deras följe begett sig iväg hemåt, men jag stannar här och hoppas på högintensivt projektarbete. Vidare finns ju alltid nätet, där man kan höras även om man bor långt bort.
Efter en kvälls religionskunskap med såväl sikh-ismen, hinduism och kristendom på agendan pratade vi om tv-serier, mobiltelefoner och skolgång.
Nu har han, hans familj och deras följe begett sig iväg hemåt, men jag stannar här och hoppas på högintensivt projektarbete. Vidare finns ju alltid nätet, där man kan höras även om man bor långt bort.
En början
Måndag 22-11-2010
Idag börjar till slut projektet på allvar. Vi har under flera dagar fått något luddiga besked om att vi snart ska få träffa professor Paluru, men det har ännu inte blivit av. Istället har vi fått dagliga besök och telefonsamtal från våra två övervakare med dagliga instruktioner och fått day-to-day scheman att följa.
Så, i morse kom det glädjande beskedet att vi skulle få sätta igång och åka till sjukhuset och träffa en doktor. Det blev liv i luckan och västerländska finkläder plockades fram. Jag har förstått att det där med att vi introducerad var väldigt viktigt att det blir bra och formellt, så jag ville vara snygg och proper.
Men kommunikationsproblemen gjorde sig påminda igen! Glada i hågen var vi redo 10 minuter för tidigt och utanför porten väntade vår privatchaufför. I vanlig ordning satte vi oss i bilen, då bilar med A/C generellt är den behagligaste platsen att vara på mitt i solhettan i detta brännande heta land. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, utan tänkte att vi skulle vänta in Krishna. Istället började chauffören köra. Jag frågade honom om vi inte skulle vänta på Krishna, men han svarade bara på sin något förvirrande engelska att ”Yes, yes. I know where drive. Mr Krishna telephone.” Vi skakade på huvudet och antog att allt var som det skulle, tills vi kom fram till en barnklinik i centrala Port Blair. Var detta verkligen rätt ställe? Jag slog Krishna en signal på mobilen, men han verkade som att han var sen men snart vid hotellet. Återigen är mobiltelefon en något svårt kommunikationsform när ens motpart talar mycket snabb engelska. Jag frågade om vi var på rätt ställe och gav sedan över telefonen till chauffören som babblade på på hindi en stund. Sedan sa han att det vi skulle vänta på kliniken. Vi kände oss som en skock får som inte alls förstod vad som hände men litade på att vi var med rätt herde. Tydligen var vi inte det. 40 minuters väntan i barnakutens väntrum senare ringde ånyo Krishna. Han var mycket upprörd och undrade vad vi höll på med. Var var vi någonstans!? Varför hade vi inte väntat på honom? Han väntade nu på oss vid hotellet som ligger 15 minuters bilväg därifrån. Jag förstod att det vi gjort var mycket pinsamt då vi inte hade kommit dit med honom utan själva. Vi tyckte inte att vi gjort något medvetet fel men beklagade djup missförståndet. Efter 2 timmars förvirring fick vi till slut träffa en klinisk läkare med pondus som tog emot oss med aktning och vänlighet. Vi pratade lite kort om vad vårt projekt gick ut på och vad vi önskade få ut av det hela. Sedan lät han oss träffa vår första diarré-patient. En 18 månaders pojke som hade vårdats inneliggande men nu var frisk. Diagnosen var visserligen inte shigella, som är det som våran studie var menat att titta på, utan Dengue-feber -en fruktad myggburen blödarfeber med magsymptom. Upplägget för studien kommer troligen ändras något, nu när vi väl är här. Något som vi förhoppningsvis snart kommer kunna diskutera med den mystiske Dr Paluru -den gestalt som vi hört så mycket om, men ännu inte fått träffa eller tala med. Vi hoppas att få träffa honom i morgon, men det har vi ju visserligen fått höra varje dag att vi ska, så vi får se hur det blir med den saken. Det känns i alla fall bättre nu. Missförstånden är utredda och inga rynkade ögonbryn finnes mer bland våra trogna övervakare mr Krishna och mr Murug.
Idag börjar till slut projektet på allvar. Vi har under flera dagar fått något luddiga besked om att vi snart ska få träffa professor Paluru, men det har ännu inte blivit av. Istället har vi fått dagliga besök och telefonsamtal från våra två övervakare med dagliga instruktioner och fått day-to-day scheman att följa.
Så, i morse kom det glädjande beskedet att vi skulle få sätta igång och åka till sjukhuset och träffa en doktor. Det blev liv i luckan och västerländska finkläder plockades fram. Jag har förstått att det där med att vi introducerad var väldigt viktigt att det blir bra och formellt, så jag ville vara snygg och proper.
Men kommunikationsproblemen gjorde sig påminda igen! Glada i hågen var vi redo 10 minuter för tidigt och utanför porten väntade vår privatchaufför. I vanlig ordning satte vi oss i bilen, då bilar med A/C generellt är den behagligaste platsen att vara på mitt i solhettan i detta brännande heta land. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, utan tänkte att vi skulle vänta in Krishna. Istället började chauffören köra. Jag frågade honom om vi inte skulle vänta på Krishna, men han svarade bara på sin något förvirrande engelska att ”Yes, yes. I know where drive. Mr Krishna telephone.” Vi skakade på huvudet och antog att allt var som det skulle, tills vi kom fram till en barnklinik i centrala Port Blair. Var detta verkligen rätt ställe? Jag slog Krishna en signal på mobilen, men han verkade som att han var sen men snart vid hotellet. Återigen är mobiltelefon en något svårt kommunikationsform när ens motpart talar mycket snabb engelska. Jag frågade om vi var på rätt ställe och gav sedan över telefonen till chauffören som babblade på på hindi en stund. Sedan sa han att det vi skulle vänta på kliniken. Vi kände oss som en skock får som inte alls förstod vad som hände men litade på att vi var med rätt herde. Tydligen var vi inte det. 40 minuters väntan i barnakutens väntrum senare ringde ånyo Krishna. Han var mycket upprörd och undrade vad vi höll på med. Var var vi någonstans!? Varför hade vi inte väntat på honom? Han väntade nu på oss vid hotellet som ligger 15 minuters bilväg därifrån. Jag förstod att det vi gjort var mycket pinsamt då vi inte hade kommit dit med honom utan själva. Vi tyckte inte att vi gjort något medvetet fel men beklagade djup missförståndet. Efter 2 timmars förvirring fick vi till slut träffa en klinisk läkare med pondus som tog emot oss med aktning och vänlighet. Vi pratade lite kort om vad vårt projekt gick ut på och vad vi önskade få ut av det hela. Sedan lät han oss träffa vår första diarré-patient. En 18 månaders pojke som hade vårdats inneliggande men nu var frisk. Diagnosen var visserligen inte shigella, som är det som våran studie var menat att titta på, utan Dengue-feber -en fruktad myggburen blödarfeber med magsymptom. Upplägget för studien kommer troligen ändras något, nu när vi väl är här. Något som vi förhoppningsvis snart kommer kunna diskutera med den mystiske Dr Paluru -den gestalt som vi hört så mycket om, men ännu inte fått träffa eller tala med. Vi hoppas att få träffa honom i morgon, men det har vi ju visserligen fått höra varje dag att vi ska, så vi får se hur det blir med den saken. Det känns i alla fall bättre nu. Missförstånden är utredda och inga rynkade ögonbryn finnes mer bland våra trogna övervakare mr Krishna och mr Murug.
Att tala inför massor
Söndag 21-11-2010
Helgen har varit lugn. Lördagen tillbringades liksom två andra dagar förra veckan med besök i byar på South Andman-ön med Dr Christina Joice. Också denna gång en hel del konsultationer och blodtrycksmätning (med en äkta kvicksilvermätare!) men även informationsmöte om HIV och hälsa. Tur att man inte lider av scenskräck när man med några minuters förvarning skulle hålla ett kort föredrag om HIV som invånarna i byarna kan förstå. Jag använde uttryck som att blodet är vår livskraft och skyddar oss mot sjukdomar, och att HIV smittar och förstör blodet så att vi inte längre kan stå emot sjukdomarna. Vidare försökte jag beröra vissa fördomar om att det inte smittar via myggor och inte genom vatten. Elin talade om hur man skyddar sig med att undvika casual sex och om man vill ha det bör använda kondom.
På söndagen fick vi följa med till Missionskyrkan som Dr Christina går till. Hon var vackert klädd i en lila sari med äkta guldbroderier. Min och Elins nyköpta outfit kändes medioker i jämförelse, men församlingsmedlemmarna var mycket glada att ha oss där. Det var en liten församling på 15 familjer (de räknar familjer och inte medlemmar) men denna söndagen var det mest mödrarna som kom till kyrkan. Det började med högljudd lovsång med tamburhin, trummor och elpiano. Pastorn försökte hålla tonen i en mikrofon samtidigt som alla i församlingen sjung av hjärtat i sin egen tonart. Vi fick presentera oss och hålla ett kort vittnesbörd och läsa något ur Bibeln. Därefter predikade pastorn utifrån detta; en eldig och karismatisk predikan på blandat hindi och engelska. Ämnet kretsade kring att uppmuntra och upplyfta kvinnorna som bär upp hemmet. Att de symboliserar Jesus som vill skydda oss under sina vingar, som en hönsmamma.
Eftermiddagen ägnar jag åt att bara ta det lugnt. Ligger på sängen och tittar på National Geographic, en av de få engelskspråkiga kanalerna som finns här på hotellet. I kväll blir det middag på en fin restaurang nere vid vattnet i Port Blair. Framtiden är ännu något oviss. Jag för dagligen samtal med våra ansvariga Krishna och Murug om när egentligen projektet kan sätta igång, men vi har ännu inte fått något klart besked. Det skulle kännas skönt att få börja snart...
Helgen har varit lugn. Lördagen tillbringades liksom två andra dagar förra veckan med besök i byar på South Andman-ön med Dr Christina Joice. Också denna gång en hel del konsultationer och blodtrycksmätning (med en äkta kvicksilvermätare!) men även informationsmöte om HIV och hälsa. Tur att man inte lider av scenskräck när man med några minuters förvarning skulle hålla ett kort föredrag om HIV som invånarna i byarna kan förstå. Jag använde uttryck som att blodet är vår livskraft och skyddar oss mot sjukdomar, och att HIV smittar och förstör blodet så att vi inte längre kan stå emot sjukdomarna. Vidare försökte jag beröra vissa fördomar om att det inte smittar via myggor och inte genom vatten. Elin talade om hur man skyddar sig med att undvika casual sex och om man vill ha det bör använda kondom.
På söndagen fick vi följa med till Missionskyrkan som Dr Christina går till. Hon var vackert klädd i en lila sari med äkta guldbroderier. Min och Elins nyköpta outfit kändes medioker i jämförelse, men församlingsmedlemmarna var mycket glada att ha oss där. Det var en liten församling på 15 familjer (de räknar familjer och inte medlemmar) men denna söndagen var det mest mödrarna som kom till kyrkan. Det började med högljudd lovsång med tamburhin, trummor och elpiano. Pastorn försökte hålla tonen i en mikrofon samtidigt som alla i församlingen sjung av hjärtat i sin egen tonart. Vi fick presentera oss och hålla ett kort vittnesbörd och läsa något ur Bibeln. Därefter predikade pastorn utifrån detta; en eldig och karismatisk predikan på blandat hindi och engelska. Ämnet kretsade kring att uppmuntra och upplyfta kvinnorna som bär upp hemmet. Att de symboliserar Jesus som vill skydda oss under sina vingar, som en hönsmamma.
Eftermiddagen ägnar jag åt att bara ta det lugnt. Ligger på sängen och tittar på National Geographic, en av de få engelskspråkiga kanalerna som finns här på hotellet. I kväll blir det middag på en fin restaurang nere vid vattnet i Port Blair. Framtiden är ännu något oviss. Jag för dagligen samtal med våra ansvariga Krishna och Murug om när egentligen projektet kan sätta igång, men vi har ännu inte fått något klart besked. Det skulle kännas skönt att få börja snart...
lördag 20 november 2010
Babels torn och vattuskräck
Lördag 20-11-2010
Morgon den sjätte dagen. Idag väntar ännu en dag med besök i de permanenta flyktinglägren runtom staden. Vi har fortfarande inte kommit igång med vårt projekt. Professor Dr Paluru är fortfarande på väg hem från Delhi. Under tiden får vi dagligen besök från två trevliga men något överbeskyddande indiska forskar-lärjungar till Dr Paluru; Muruganandam (Murug) och Krishna. (Krishna presenterade sig som Krishna men med reservationen att han ibland byter namn, men tills vidare är det Krishna som gäller.). De har båda varit fantastiskt vänliga och gör allt för att vi ska känna oss välkomna. De har hjälpt oss att skaffa ett indiskt SIM-kort och hjälper oss, ständigt ursäktande, att styra upp nödschemat för denna vecka som ju inte blivit som de planerat. Babels torn gör sig ständigt påmint när man pratar med våra två vänner, både kulturellt och språkligt. Som när vi hade vårt första informella informationsmöte. Jag antar att vi fick en lite sned start där vi satt på mitt rum med dessa två hinduiska män i min smala soffa. Precis när de började prata så såg jag en kackerlacka kila över golvet i mitt sovrum. Snabb som blixten drog jag mitt vapen, en joggingsko, och gjorde ett utfall mot min sanitära fiende med tre rejäla och högljudda smällar. De två männen i soffan såg chockade ut när jag vände mig tillbaka mot dem och sade: ”It was a cockroach”. Jag är inte säker på om det är reinkarnationstanken eller bara kulturellt, men oavsett fick jag en känsla av att det var väldigt udda och konstigt gjort av mig att börja mötet med att döda en världsmedborgare.
Sedan dess har språkförbistringen fortsatt. De talar väldigt snabb hinglish, det vill säga helt rätta engelska ord, meningar och satsbyggnader men i ett väldigt högt tempo och med en mycket grav accent. Det brukar dock lösa sig om man förstår 70%, nickar och ler. Fast det gäller att nicka åt rätt håll. När man med huvudet gör medhåll i Indien gungar man nämligen huvudet fram och tillbaka, något som för oss svenskar ibland kan uppfattas som en nekande huvudskakning. När vi första dagen träffade den övertrevliga hotellchefen och skulle av honom beställa frukost och han skakande på huvudet sade ”Very good, sir” fick man en instinktiv känsla av att han tänkte ”Är ni HELT dumma i huvudet”. Men vi har konstaterat att det bara var den där lilla språkförbistringen i kroppsspråket som gjorde sig påmind.
Som sagt finns det en tendens bland våra värdar att vara lite överbeskyddande. Innan den lilla turistutflykten till öarna Ross Island, Viper Island och North Bay som vi gjorde i torsdags var våra båda vänner mycket oroliga. De rådde oss att i möjligaste mån undvika att bada, åtminstone tills Dr Paluru kommit åter från Delhi. De ”kunde inte ta ansvar för om någonting skulle hända” som de själva uttryckte det. Om vi ville bada borde vi som sagt vänta tills det var godkänt av Dr Paluru och i så fall med en guide med livboj eller flytvästar. När vi förklarade att vi dels hade mycket goda simkunskaper, dels endast ämnade simma i närheten av stranden, hjälpte detta föga. De berättade att det kunde komma krokodiler som kunde dra oss ut i djuphavet och äta upp oss. Det hade tydligen hänt en gång för några år sedan. Vi anade ett visst mått av överbeskyddande och att de kanske inte hade så mycket erfarenhet av vatten själva. Enligt våra kunskaper om krokodiler så brukar dessa inte hålla till på sandstränder med massa människor, utan vanligare i träskmark. Kanske var det snarare en undervattenström som dragit den stackars personen ut i djupvattnet?
Nåväl. Vuxna människor som vi ju är bestämde vi oss således för att likväl åka på utflykt och trots varningarna snorkla vid korallrevet på North Bay. Men med guide, för att vara på den säkra sidan. Guiden kom emot oss leende med två stora orange-röda livbojar och cyklop. När vi frågade om vi fick simma utan livboj såg han mycket förvånad ut med gick med på det hela. När jag därefter halade fram mitt cyklop och snorkel som jag tagit med från Sverige gjorde han stora ögon och undrade om han fick lov att köpa det. 700 kronor i en butik på Smögen... jag anade att detta pris översatt till rupies skulle bli en dålig affär för honom, och avböjde således.
Guiden tog oss utmed stranden och förevisade kungsmusslor, mäktiga koraller, myriader av fiskar som man vanligen ser i akvarier och mina personliga favoriter; sjögurkor. En fantastisk upplevelse! Hela stranden av indiska turister verkade mycket imponerade när vi kom upp efter en och en halv timme i spat. Våra bländande blekvita kroppar hade dragit till sig allas uppmärksamhet från start, och när vi dessutom simmade utan boj, måste detta ha varit något utöver det vanliga.
Nästa besök vi fick av herrarna Krishna och Murug var också detta i mitt rum. När de fick se cyklopen började de ånyo ställa frågor om vi kunde simma, och i så fall utan hjälpmedel. Det visade sig att den ene inte kunde simma alls och att den andre kunde simma lite grann efter att hans farmor kastat ner honom i en brunn när han gick i nionde klass. Helt plötsligt kändes deras vattenskräck mer förståelig, men jag fick likväl lova att inte simma mer innan Dr Paluru kommit tillbaka, och morgondagens utflykt har därmed blivit inställd till förmån för ett besök i Metodistkyrkan som Dr Christina Joice går i.
Nu är det dags att avsluta, så dagen med Dr Christina kan ta sin början. På återskrivande!
PS> Det krånglar en hel del med bilduppladdningen på blogger och jag hänvisar därföralla intresserade till mitt facebookkonto eller (om några dagar) min picasa-online. Info kommer.
Morgon den sjätte dagen. Idag väntar ännu en dag med besök i de permanenta flyktinglägren runtom staden. Vi har fortfarande inte kommit igång med vårt projekt. Professor Dr Paluru är fortfarande på väg hem från Delhi. Under tiden får vi dagligen besök från två trevliga men något överbeskyddande indiska forskar-lärjungar till Dr Paluru; Muruganandam (Murug) och Krishna. (Krishna presenterade sig som Krishna men med reservationen att han ibland byter namn, men tills vidare är det Krishna som gäller.). De har båda varit fantastiskt vänliga och gör allt för att vi ska känna oss välkomna. De har hjälpt oss att skaffa ett indiskt SIM-kort och hjälper oss, ständigt ursäktande, att styra upp nödschemat för denna vecka som ju inte blivit som de planerat. Babels torn gör sig ständigt påmint när man pratar med våra två vänner, både kulturellt och språkligt. Som när vi hade vårt första informella informationsmöte. Jag antar att vi fick en lite sned start där vi satt på mitt rum med dessa två hinduiska män i min smala soffa. Precis när de började prata så såg jag en kackerlacka kila över golvet i mitt sovrum. Snabb som blixten drog jag mitt vapen, en joggingsko, och gjorde ett utfall mot min sanitära fiende med tre rejäla och högljudda smällar. De två männen i soffan såg chockade ut när jag vände mig tillbaka mot dem och sade: ”It was a cockroach”. Jag är inte säker på om det är reinkarnationstanken eller bara kulturellt, men oavsett fick jag en känsla av att det var väldigt udda och konstigt gjort av mig att börja mötet med att döda en världsmedborgare.
Sedan dess har språkförbistringen fortsatt. De talar väldigt snabb hinglish, det vill säga helt rätta engelska ord, meningar och satsbyggnader men i ett väldigt högt tempo och med en mycket grav accent. Det brukar dock lösa sig om man förstår 70%, nickar och ler. Fast det gäller att nicka åt rätt håll. När man med huvudet gör medhåll i Indien gungar man nämligen huvudet fram och tillbaka, något som för oss svenskar ibland kan uppfattas som en nekande huvudskakning. När vi första dagen träffade den övertrevliga hotellchefen och skulle av honom beställa frukost och han skakande på huvudet sade ”Very good, sir” fick man en instinktiv känsla av att han tänkte ”Är ni HELT dumma i huvudet”. Men vi har konstaterat att det bara var den där lilla språkförbistringen i kroppsspråket som gjorde sig påmind.
Som sagt finns det en tendens bland våra värdar att vara lite överbeskyddande. Innan den lilla turistutflykten till öarna Ross Island, Viper Island och North Bay som vi gjorde i torsdags var våra båda vänner mycket oroliga. De rådde oss att i möjligaste mån undvika att bada, åtminstone tills Dr Paluru kommit åter från Delhi. De ”kunde inte ta ansvar för om någonting skulle hända” som de själva uttryckte det. Om vi ville bada borde vi som sagt vänta tills det var godkänt av Dr Paluru och i så fall med en guide med livboj eller flytvästar. När vi förklarade att vi dels hade mycket goda simkunskaper, dels endast ämnade simma i närheten av stranden, hjälpte detta föga. De berättade att det kunde komma krokodiler som kunde dra oss ut i djuphavet och äta upp oss. Det hade tydligen hänt en gång för några år sedan. Vi anade ett visst mått av överbeskyddande och att de kanske inte hade så mycket erfarenhet av vatten själva. Enligt våra kunskaper om krokodiler så brukar dessa inte hålla till på sandstränder med massa människor, utan vanligare i träskmark. Kanske var det snarare en undervattenström som dragit den stackars personen ut i djupvattnet?
Nåväl. Vuxna människor som vi ju är bestämde vi oss således för att likväl åka på utflykt och trots varningarna snorkla vid korallrevet på North Bay. Men med guide, för att vara på den säkra sidan. Guiden kom emot oss leende med två stora orange-röda livbojar och cyklop. När vi frågade om vi fick simma utan livboj såg han mycket förvånad ut med gick med på det hela. När jag därefter halade fram mitt cyklop och snorkel som jag tagit med från Sverige gjorde han stora ögon och undrade om han fick lov att köpa det. 700 kronor i en butik på Smögen... jag anade att detta pris översatt till rupies skulle bli en dålig affär för honom, och avböjde således.
Guiden tog oss utmed stranden och förevisade kungsmusslor, mäktiga koraller, myriader av fiskar som man vanligen ser i akvarier och mina personliga favoriter; sjögurkor. En fantastisk upplevelse! Hela stranden av indiska turister verkade mycket imponerade när vi kom upp efter en och en halv timme i spat. Våra bländande blekvita kroppar hade dragit till sig allas uppmärksamhet från start, och när vi dessutom simmade utan boj, måste detta ha varit något utöver det vanliga.
Nästa besök vi fick av herrarna Krishna och Murug var också detta i mitt rum. När de fick se cyklopen började de ånyo ställa frågor om vi kunde simma, och i så fall utan hjälpmedel. Det visade sig att den ene inte kunde simma alls och att den andre kunde simma lite grann efter att hans farmor kastat ner honom i en brunn när han gick i nionde klass. Helt plötsligt kändes deras vattenskräck mer förståelig, men jag fick likväl lova att inte simma mer innan Dr Paluru kommit tillbaka, och morgondagens utflykt har därmed blivit inställd till förmån för ett besök i Metodistkyrkan som Dr Christina Joice går i.
Nu är det dags att avsluta, så dagen med Dr Christina kan ta sin början. På återskrivande!
PS> Det krånglar en hel del med bilduppladdningen på blogger och jag hänvisar därföralla intresserade till mitt facebookkonto eller (om några dagar) min picasa-online. Info kommer.
Högtid och hårsvall
Idag har vi en ledig dag då det är Eid, en muslimsk högtid. I vanlig ordning tar den indiska befolkningen tillfället i akt och låter hela samhället ha ledigt och fest. Det finns åtminstone 3 stora religioner på Andamanerna; kristna, hinduer och muslimer. Med tanke på att var och en av dessa religioner har en egen almanacka med egna högtidsdagar samt att det finns lokala högtider för varje indisk provins kan det kännas otroligt hur de över huvudtaget får något gjort i det här landet! Men så tar också en hel del ganska lång tid och människor tar god tid på sig.
Vi skulle ta oss till banken och turistinformationen samt eventuellt se ett museum, men samtliga dessa institutioner var stängda. Vår private chaufför Peter som Dr Paluru har ordnat med körde tutande omkring oss i sin lilla van. Istället för museum bestämde jag mig för att det var dags att göra något åt den tjocka vintermössa som mitt hår förvandlats till. Peter ringde runt till olika frisörer men de var stängda också de. Till slut fann han en frisörsalong ”Men's beauti parlour”, som var hinduer och inte brydde sig så mycket om Eid. I stolarna satt män som firade med att få en ansiktsinpackning med blekningsmedel, en snabb klippning eller en regelrätt rakning med rakkniv. Väl i stolen var jag utlämnad åt min frisör som inte kunde engelska men heller inte brydde sig om att fråga hur jag ville ha det. Han ansåg sig nog förstå hur man borde ha håret. Hjärtat slog lite fortare när frisyren mer och mer liknade en pottfrisyr, men den omformades snart till nån sorts standard-herr-frisyr. 50 rupies (8 kr) fattigare var jag ändå tillräckligt tillfredsställd för att inte känna mig lurad.
Därefter gick Elin och jag lös i en öppen tygaffär och införskaffade oss våra första indiska kläder. Skönt med lite svala plagg, även om man känner sig lite utklädd...
Vi skulle ta oss till banken och turistinformationen samt eventuellt se ett museum, men samtliga dessa institutioner var stängda. Vår private chaufför Peter som Dr Paluru har ordnat med körde tutande omkring oss i sin lilla van. Istället för museum bestämde jag mig för att det var dags att göra något åt den tjocka vintermössa som mitt hår förvandlats till. Peter ringde runt till olika frisörer men de var stängda också de. Till slut fann han en frisörsalong ”Men's beauti parlour”, som var hinduer och inte brydde sig så mycket om Eid. I stolarna satt män som firade med att få en ansiktsinpackning med blekningsmedel, en snabb klippning eller en regelrätt rakning med rakkniv. Väl i stolen var jag utlämnad åt min frisör som inte kunde engelska men heller inte brydde sig om att fråga hur jag ville ha det. Han ansåg sig nog förstå hur man borde ha håret. Hjärtat slog lite fortare när frisyren mer och mer liknade en pottfrisyr, men den omformades snart till nån sorts standard-herr-frisyr. 50 rupies (8 kr) fattigare var jag ändå tillräckligt tillfredsställd för att inte känna mig lurad.
Därefter gick Elin och jag lös i en öppen tygaffär och införskaffade oss våra första indiska kläder. Skönt med lite svala plagg, även om man känner sig lite utklädd...
Over the hills and everywhere
2010-11-16
Våra första två dagar här på Andamanerna har vi tillbringat dels med att försöka komma över den värsta kulturchocken, dels med att följa med vår nyvunna vän Dr Christina Joice (Se bild) och hennes team runt med deras mobila vårdcentral. Tanken var egentligen att vi skulle komma hit ner för att bedriva ett projekt med Dr Paluru, en biomedicinsk forskare, men pga förseningar i indiska myndighetsapparaten har Dr Paluru måst åka till New Delhi för att personligen lämna in våra ansökningspapper om att bedriva projekt på sjukhuset och läsa journaler. Under tiden har vi således blivit placerade med Dr Christina, något som vi verkligen varit både tacksamma och glada över. Dr Christina leder ett flertal projekt för Hindustani Covenant Church (Missionskyrka) och har arbetat med vår handledare Prof. Rune Andersson under några månader efter tsunamivågen som vintern 2004 slog in över Andamanerna och Nicobarerna söder ifrån. Ett flertal av Nicobarerna blev med tsunamin helt översköljda, då de är lägre och flackare än Andamanerna, och därmed infrastruktuellt helt förstörda med oräkneligt många förlorade liv. Andamanerna klarade sig något bättre då de som sagt är något med kuperade men huvudstadens Port Blair, som ligger i söder, blev mycket skadad. Här verkar det som skadorna mest var strukturella; hela hamnen och fiskeflottan spolades bort, liksom alla vattennära bostadshus och industrier och ett stort antal jordbruksfält översvämmades och detta vatten har fortfarande inte, såhär drygt 5 år senare, sjunkit undan. Sedan dess har Dr Joice arbetat heltid med ”Tsunami Relief & Rehabilitaion Programme”.
Detta program har många grenar, men vi har följt med på den medicinska delen; en mobil vårdcentral. Dr Christina och Missionskyrkan driver även en syskola för unga flickor, ett team för psykisk krishantering samt ett ”shelter programme” där man byggt nya fina byar på Andamanerna till tsunamins offer, främst för hitflydda nicobarer.
Så i två dagar har vi fått åka med i Christinas lilla van runt till de olika platserna där teamet gör sina veckovisa besök. Det rör sig om en förmiddag eller en eftermiddag per by och vecka. Första dagen besökte vi byn Bamboo Flat och på onsdagen 2 andra byar på mellersta och södra ön. Vi fick slängas rakt in i verkligheten och vara den höggravida Dr Christinas förlängda händer med enklare undersökningar.
Denna typ av läkarbesök är minst sagt annorlunda än hemma. Med tanke på att jag senast 3 dagar tidigare haft egna patienter kunde inte kontrasterna varit tydligare. En konsultation under de här premisserna går till så att när byborna ser att doktorn kommer så går ryktet och de som vill söka vård samlas så sakteliga på den angivna platsen som kan bestå antingen av ett ändamålsenligt hus, någons lägenhet eller helt enkelt i skuggan av ett träd. Så träder patienten fram och får inför alla de församlade berätta var hon har ont eller hur magen sköter sig. Sekretessäkerhet? Sedan gör man en undersökning som passar både medicinskt och i anständighet. Återstår gör då hjärta, blodtryck, lungor (ev. genom undertröja), ett snabbt drag i nedre ögonlocket för att kontrollera för blodbrist samt att känna på mage stående eller sittande. Patienterna betalar en patientavgift på ca 15 rupies (~2 kr) och då ingår en veckodos av medicinen som förskrivs och delas ut direkt efter konsultationen. De flesta besväras av ledvärk (ofta i efterförloppet s.k. reaktiv artrit av Chikun Gunya-feber), mask i magen, magsmärta, yrsel och ögoninfektioner (konjunktivit). Alla får någon form av medicin och handfasta råd från Dr Christina.
Jag fascineras över hur snabbt konsultationerna susar förbi och hur snabbt Dr Christina ställer diagnos med mycket knappa medel. Det är nästan som att man undrar huruvida hon verkligen vet att diagnosen är rätt innan hon behandlar eller ej. Själv förlitar jag mig alltid förhållandevis så hemskt mycket på provsvar som jag gödslar med även vid små förkylningar. Kanske oftare för att patienten ska bli övertygad än för att övertyga mig själv. Måhända är det så det har blivit i vår kultur där doktorn är mindre auktoritär och patienterna själva ofta är hyfsat upplysta och ”kräver” ett prov för att få svar svart på vitt. Men Dr Christina gör ett otroligt arbete! Hon beskrev för oss att det vanliga är det vanligaste och om någon inte blir bättre eller någon är riktigt sjuk då får man undersöka vidare på sjukhuset. Och mycket riktigt. Efter ett tjugotal patienter som fått theofyllin-injektioner mot astma, paracetamol mot ledvärk och järn mot blodbrist drog plötsligt Dr Christina öronen åt sig då en kvinna beskrev att hon fick kissa oftare, hade stor törst och kände sig hängig. Doktorsklockan för diabetes ringde och blodprover beställdes som kvinnan själv fick lämna nere i staden. Så filtrerar hon patientunderlaget och skickar in de som behöver vård till sjukhuset för utredningar, operationer och vård.
tisdag 16 november 2010
Framme pa Andamanerna
Till slut kom vi fram till Andamanerna och Port Blair. Dessvarre har vi inte internettillgang pa hotellet vi tillfalligt ar inackorderade pa sa vi far snabbt lana en doktors dator medan hon ater frukost. Jag avslutar dagens inlagg med att helt kort saga att vi mar bra och att det ar varm, fuktigt och klibbigt i luften men att alla ar mycket snalla emot oss.
lördag 13 november 2010
Up, up and awaaay... Nja.
”Det blir inte alltid som man tänkt” sig är just de slitna ord som viner mellan mina tryckutjämnade öron när planet från Göteborg landat och jag och min kollega Elin inte står i kö för att boarda flyget till Indien, utan istället i Lufthansas kompensations-desk på flygplatsen i Frankfurt.
Hur hamnade jag då här? Vad är det som inte blivit som jag tänkt mig. Kort och gott kan man säga att jag för ungefär ett år sedan bodde i Tyskland och såg min ihopklistrade studieplan nedskriven på ett excelblad. I den ingick att jag innan min examen någon gång skulle få till att göra ett 15 credit projektarbete inom ramen för läkarutbildningen. En möjlighet! Så tänker den ovillkorlige optimisten, och snart hade åtminstone prioteringsordningen satts upp; det skulle vara utomlands i ett varmt land, det skulle finnas paraplydrinkar och/eller kokosnötter samt att ämnesområdet skulle falla mig på läppen. Infektionsmedicin! Där måste finnas potensial. Och snart hade kontakten med prof. Rune Andersson på Skövde sjukhus KSS knutits. Med på tåget drog jag en studentkollega som liksom jag tagit ett års uppehåll och således var lika försenad som jag med examen.
Projektarbetet skulle bedrivas på den lilla ögruppen Andamanerna i Bengaliska viken, mellan Indien och Thailand. De två första punkterna i prioriteringsordningen uppfylldes genast. Och det där med ämnesområdet? Jo, det handlar ju om bajs och tarmar. Vem skulle inte glädja sig?
(För den entusiastiske läsaren kan jag tala om att ämnet är ”Antibiotikaresistens vid bakteriell gastroenterit med tungvikt på Shigella och Salmonella”)
Så köptes biljett. Så packades väska. Så kramades famn och lämnades hemma. Så fylldes mage med känslor av förväntan som pockande packade bålen full, i veckan som tickade mot avfärd.
Så i morse klev vi på planet i Göteborg. Ett byte i Frankfurt till Chennai (Madras) och därefter via lokalflyg över till Andamanerna, så skulle vi vara framme klockan 12 på söndagen och mötas med banderoll med våra namn.
Men så blåste en kall vind över Europa. En del kallar den för nyfascism, andra för populism och xenofobi. Jag och Lufthansa kallar det kuling och planen kan därför inte landa lika ofta som de borde, så anknytningen till Chennai missades.
Så stod vi där vid kompensations-desken för att få hjälp. Efter någon kvarts knapprande verkade det som att vi skulle få komma fram först tisdag, men så fann kvinnan bakom disken två sista platser på morgondagens flyg och inackorderade oss på hotell i en Frankfurtsk förort. Vi fick kvinnans bordstelefon för att ringa det indiska regionalflygbolaget. Det blev ett pinsamt långt samtal som vi inte ens vill tänka på vad det skulle kosta Lufthansa; 50 min telefonkö med en mjuk kvinnoröst sjungande i endera mitt endera Elins öra innan vi slutligen fick hjälp av mannen på andra sida luren med kostnadsfri ombokning. Kvinnan bakom disken blängde argt på oss, men hade för fullt upp med alla de andra inställda flygplanens passagerare och lät oss vara.
Det är lite som att bli snuvad på förväntningarna. Men jag vet ju att allt ordnar sig och att vi kommer fram till slut. Jag tycker bara synd om den där indiern med banderollen.
Nu sitter jag och Elin i hotellobbyn på förortshotellet. Jag har tagit ett bastubad och gått en promenad samt ätit en gratis middag i tyskt manér med ett stort glas Grauburgunder till. Inte som vi hade tänkt. Men som det blev. Så det blir att insupa Tyskland i väntan på att det verkliga äventyret faktiskt ska börja. Och så minibaren på hotellet. Den ska också insupas. På Lufthansas nota.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)