Tuta och kör!

Onsdag 24-11-2010

Det första som slår en när man stiger av ett plan från andra sidan jorden och kliver rakt in i det indiska samhället är: ”Herregud! All trafik! Alla dessa djur!”
Tillåt mig börja bakifrån. Någonstans under religionskunskapen hos lågstadiefröken med pennkjol har man lärt sig att hinduerna anser nöt vara heliga, men åtminstone jag hade nog inte förstått konsekvenserna av denna devis. Skitiga hög-okade kossor finns nämligen överallt, i alla färger, åldrar och storlekar och verkar få ströva precis lika fritt som människorna. Vad jag vill minnas är en av hinduismens hörnstenar respekt för allt levande. Vidare leder ju reinkarnationstanken till att din ko är en själ inte så långt ifrån att inkarneras till människa, och således klättrat ganska högt på karmastegen. Också detta hade jag visserligen lärt mig av lågstadiefröken Noomi. Men lägg där till att Indien, sedan 40 år, då läroboksförfattarna lärde sig om Indien, (Tack 90-tals-krisen för icke-investeringarna i läroböcker!) har adderat ca en miljard bilar, lastbilar, bussar, mopeder och motor-rickshaws! Kalabaliken är total. Dagligen och dygnet rum. I västerländska ögon. Mirakulöst nog sker det mycket sällan olyckor.

Låt mig beskriva hur begreppet ”Tuta och kör” har fått en helt annan betydelse under min korta, men intensiva, vistelse på Andamanerna. Du sätter dig i en bil med en chaufför som börjar med att presentera sig med ett namn med åtta stavelser och 14 konsonanter, som du glömmer ordningen på så fort du satt dig ner. Bilen – ofta av märket Tata (uttalas dessvärre inte som en trumpet-glad ”tataaa!” utan t'na är ärtiga som i Martin och med liklånga a'n) – är generellt mindre och trängre än västerländska bilar och inredda i en helt bältesfri miljö. A/C:n håller bilen sval i hettan och ofta står bilen på tomgång långa stunder för att skapa behaglig miljö innan passagerare kliver på. Så studsar bilen iväg med några tut och lämnar dieselpuff bakom sig – ut på vägarna!

På huvudleden, en asfaltsväg med en fil i vardera riktning samt väggren, trängs alltså alla de ovan nämnda fordonen, med kossor, hundar, getter och människor. Chauffören gasar på och tutar när han närmar sig framförvarande buss; ”Här-kommer-jag!”-tuten, strax följd av ”Akta-jag-kör-om”-tuten. Mannen-med-det-långa-namnet svänger så helt enkelt ut i mötande körfält där mötande rickshaws smidigt väjer åt sidan medan bussen smeker sari-tyget på kvinnorna som går i vår väggren. Alla parter förfaller helt oberörda. Vår bil har just kört om då ”Flytta-på-dig-kossan”-tuten ljuder. En grupp bestående av en tjur och två kvigor har nämligen lagt sig ner mitt på huvudleden i middagshettan för att stöta upp och idissla dagens tre första mål av sopor och skulor. Tur att man har fyra magar när man ska kunna bryta ner: gräs, kokosnöt-blast, rutten frukt, någons frukostris ur en sophink, tidningspapper och (getternas favorit) wellpapp-kartong – allt serverat direkt i dikesgrenen! Värt att nämnas är att nöten aldrig är herrelösa. De har alla en ägare som, i alla fall enligt våra källor, alltid finns nånstans i närheten, även om de sköter sig mestadels själva.

Omkörningen sker obehagligt nära men utan att ens kossans svans slår i lacken. Så brummar man vidare in mot den mer tätbebyggda delen av stan. Strömmen av trafik är fortsatt strid och härligt kitschig indisk musik skvalar ur bilstereon och utgör ett soundtrack till hela situationen. Som en film! En mansröst sjunger ord som låter som ”Halliban kallitaan!” och den typiskt pipiga indiska kvinnostämman svarar med en orientalisk refräng. Vägen svänger i en skarp kurva till höger med dold sikt. ”TUUUT!” låter ”Vägen-svänger-och-jag ser-inte-var-jag-kör”-tutan följt av två snabba ”Akta-på-sig-geten-eller-hunden”-tut varpå en sjabbig jycke utan bestämbar ras kilar åt sidan efter att ha slickat kulorna sittandes på mittstrecket i svängen.

Tänk att det finns så mycket djur och människor och maskiner på så liten yta! Vad jag inte kan förstå är mycket, men här är några som ännu väntar att bli besvarade:
Varför vill djur uppehålla sig mitt på vältrafikerade vägar och refuger? Varför har de inte ängar? (Dr Christina svarade bara skrattande på den frågan att kossor gillar människor) Varför har hyndorna och geta-mor så otroligt långa spenar?

En sak är säker. Koskit luktar bättre än människosopor.