Förundran

Jag förundras över människans förmåga att kommunicera. En banal tanke, men det är verkligen fascinerande hur vi kan förstå varandra och hur ofta man tar detta för givet. På puben igår var det hög musik när jag försökte höra vad mina nyvunna tyska kompisar pratade om, och som vanligt förstod jag sammanhang men föga detaljrikedom blev mig till del. Har man inte utsatt sig för halvfrämmande språk förstår man kanske inte hur ansträngande det är att försöka förstå vad andra säger, och i en stund av förlorad koncentration stod jag med lätt hängande underläpp, salivet samlande sig i mungipan och bara glodde på dem utan att förstå någonting: således ett lätt lobotomerat uttryck. Munnarna rörde sig, ansiktena dansade i takt med varandra och så lätt hamnar man utanför.
Tänk vad smidigt det är att prata samma språk. Jag minns vad min vän MN brukade säga när hon bodde utomlands: "man förlorar sin personlighet, och blir en tråkig person". Jag förstår vad hon menar. Alla de där snabba, kännetecknande kommentarerna och gliringarna som skapar ens sociala fingeravtryck; stympad står man där med blödande fingrar och undrar vem man är och gör sitt bästa.

Plötsligt förstår jag var "the European Youth" (ERASMUS-killen med t-shirt och öppen skjorta, stora skor, hög väska och gitarr. Trevlig och tråkig: så ofta föraktad) kommer ifrån. Han tillväxer i sådana här miljöer, där språket blir en aktiv faktor i varje samtal och där man saknar gemensamma kulturella referenser när det kommer till kläder, humor, ironi och musik. Så man får samlas kring det som förenar människan: öl, sex och electronica-musik.

Aldrig vill jag glömma betydelsen sitt personliga uttryck. Att utan att anstränga sig fråga någon hur han mår, utan att behöva statiskt koncentrera sig på svaret. Att ha en gemensam kontext att referera till. Att vara hemma, både hos sig själv och hos någon annan.
-just nu är jag borta.