Framkomst

Till slut kommer packåsnan Martin fram med sitt pick och pack till allmän beskådan och åtlöje. Det tog hela natten och ett självmord på tågspåret vid dårhuset strax utanför Freiburg försenade trafiken i södra Tyskland i nästan tre timmar; är detta illavarslande; de tyska gudarne som säger mig "vänd åter, vänd åter"? Jag skrattar vidskepelsen i ansiktet och fokuserar istället på den där första känslan av nervositet och förväntan som nu övertagit overklighetskänslan.
Äntligen kunde jag i alla fall kliva av nattåget och äntra den stad jag denna kommande tid skall omfamna och kalla min egen: Freiburg!
Staden lyser emot mig med sin sydtüska charm och sol, människorna är på riktigt och stadskärnan antikt rustik.

Min "study-buddy" Simon, som dessvärre inte kunde möta upp mig, hade skickat mig på brunch till sin trevliga och tillika norsktalande väninna Patricia. Trevligt, fyrspråkigt och lätt förrvirrat lärde jag känna mina första tyska kontakter, däribland Mario som visade mig runt i stan (utan packningen!).

Sitter nu hemma i Simons kollektiv, "w.g", där jag ska bo några dagar innan jag får tillgång till mitt studentrum.

Sålunda: Jag är FRAMME, jag är HEL och REN och UTBYTET KAN BÖRJA!