Undervisning

Fyra dagar in på den första veckan av universitetsstudier på tyska kan jag konstatera att det faktiskt går bättre än vad jag trodde och att jag är tröttare än vad jag hade anat.
Första föreläsningen ramades in av en härligt tjock, tysk professor med korvfingrar och vit rock utanpå sin privata kostym och som gick med käpp med förgylld krycka. Det kändes så genuint på något sätt. Så osvenskt.
Så satte det igång med information och anestesi-undervisning och alla de hundratals studenter som vi är delades in i grupper om 5-6 personer och ledsagades på snabb tyska hur man skulle tolka de många olika papper och hänvisningar som skulle föreställa ens schema samt hur man skulle göra för att få sina underskrifter på alla de obligatoriska momenten för att bevisa att man faktiskt deltagit i respektive moment (Messy it sounds- messy it is).

På bilden kan man se mitt schema. Först ska man kolla sina obligatoriska uppropstider för olika avdelningar, sen söka på listan efter sitt gruppnummer för att sedan hitta sitt översiktsschema för grupprotationer som visar vilket schema man ska titta på just denna veckan. Sen är det bara att följa det schemat, förutom ibland då man måste titta på seminarium-listan vilken lokal och när man ska ha sitt seminarium... Till höger ses bibban av underskriftslappar, i den svenska läkarutbildningen kallade "dagis-lappar" eftersom de som uppenbart syftar till att omyndigförklara och misstänkliggöra sina framtida kollegor.

Nåväl. Uti verkligen for jag och har denna veckan haft mina första patienter att undersöka och ta anamnes på. Man kan väl närmast likna det den typ av inskrivningar vi i Sverige gjorde under konsultationskunskapskursen, då man här främst fokuserar på hur man tar anamnes och hur man gör fullständigt status snarare än siktar på att lära sig mer om diagnoserna. (Men det kommer nog mer senare)

Läskigt värre när jag träffar min första patient och börjar med kardinalfelet framför alla: Jag du-ar patienten! Min kollega harklar sig och förklarar i en av mina konstpauser förläget att jag är svensk och att vi i Sverige inte Ni-ar och att jag är helt ny här. Patienten tillägger då att jag gärna får du-a honom. Puh!
På flytande grammatikslös tyska fortsätter så utfrågningen från undertecknad med en rad öppna frågor - Erzähl mir, bitte! -Erzähl was über die Schmerzen im Magen... uzw...
Det gick riktigt bra måste jag säga. Fördelen med tekniken vi lärt oss i Sverige, att låta patienten berätta själv så mycket som möjligt, gör det lättare när man inte behärskar språket så galant. Nackdelen är att den får patienten att prata och eftersom jag själv ägnar all hjärnkapacitet åt att tänka på diagnos och nästa fråga så förstår jag väldigt lite av vad han under ett par minuter på Badisch dialekt berättar. Så kommer följdfrågorna... eh...eh... Tänk... Jag passar på att sammanfatta vad jag förstått inför patienten. Det är ju också bra. -"So du hast Schmerzen im Magen vor 4 Tage, und bist in die Notaufnahme Samstag gekommen..." Patienten tittar på mig som jag vore dum i huvudet och vänder sen blicken mot min kollega...

Jag överlever. Min kollega får förklara lite av det jag missat efteråt. Till vidare ser jag glad, inkännande och svensk ut. Svenskt tycker de ju om i Tyskland...

Förväntan

Snart vankas det. Uppropet på kirurgikursen i Freiburg. I morgon klockan 8.15

Tänk att de börjar så sent. Drar ut på det liksom. Ska bli kul att komma igång i morgon och lära känna ännu mer folk.

Regn

Regn som aldrig slutar. Tristessen möter tröttma. Idag.

Så man flyr in i andra världar som vanligt. En bok, choklad och kaffe; följt av en sängen och TV-serier på datorn.



-Men jag känner mig tillräckligt bra. Jag vet att imorgon är jag produktiv och rolig igen. Men idag är detta väggen att stirra på.

De små sakerna

Det är de små olikheterna som gör hela skillnaden brukar man säga. Plötsligt förstår jag varför. Ordspråket handlar för mig inte längre om att det är viktigt att ha rätt nyans på blommorna och servetterna på bröllopsfesten, utan om kultur.

Det är de små olikheterna. Tyskland har på många sätt liknande seder och bruk som vi; men varför säger man "Guten Apetit" före maten, men tackar inte efteråt? Varför finns inte konceptet kundkorg, utan endast kundvagn på mataffären Aldi? Varför tittar folk på mig som vore jag dum i huvudet när jag frågar om de säljer fiskbuljong? Varför har de ett 3 meter långt varuband innan kassan och bara en 30x50cm plattform att ställa varorna på efteråt? (Ponera scenariot för ett ögonblick –inse stressen)

Igår handlade jag på den genuint tyska dagligvaruhandeln Kaufland. Det tog en dryg timme. Jag gick med min kundvagn och tittade på allt. Samma varor, men placerat i ett annat, kanske här mer logiskt, men för mig förvirrande system.
Så var jag i samma länga en gång till – personalen tittade undrande på främlingen som tog en evighet på sig att handla – och fortsatte leta efter saffran.

Och så får saffranssökandet mig att tänka. Självklart gör vi alltid rätt i Sverige. Eller? Så ser jag mig själv som utlänning försöka hitta mitt hemlands gula krydda på kryddhyllan på Willys. Men i Sverige skulle det ju aldrig gå. För där måste man fråga efter den lilla påsen i kassan.

Så är det här. Och hemma. Annorlunda.

Erasmus

Skolan har börjat. Eller ja, veckan för internationella studenter har börjat. Det innebär en massa föreläsningar om hur man ska överleva som utländning i Freiburg.
Det är faktiskt något förvirrande med informationen hur och var man ska göra vad. Men igår lyckades jag, efter en gäspframkallande stadsvandring, att rymma med två andra läkarstudenter, från Slovenien och Slovakien, till vår tyska Erasmus-koordinator för att få våra schemata.
Det visade sig att jag har en liten lucka i mitt schema runt jul. Perfekt för semester? Eller ska jag kanske ta en kurs i Öron-Näsa-Hals?

På denna introduktionsvecka deltar ca 300 människor från hela världen i 18-25-årsåldern. Rätt imponerande när man inser hur mycket folk som har åkt hit för att plugga. Och har jag lärt känna någon av dem ännu? Egentligen inte. Jag inväntar den tyska kirurgiklassen, och nöjer mig tills dess med de trevliga bekanta jag redan skaffat mig. Ikväll blir det utgång på ett ställe som heter Mudom. Vi får se vad det har att bjuda.

Mani

Skrubbat hela kollektivets två otroligt sunkiga kylar med Jif och lyssnat på Beethoven. Lätt maniskt eller bara driftigt? Gränsen är hårfin.

... för övrigt en sjukt fin dag med brunch i fyra timmar vid floden med hela nya kompisgänget. Sol. Bränna. I oktober. Sydtyskland har sina fördelar.

Gemytligt

Igår gjorde vi pizza och käkade tillsammans, Simon, Mario, Patricia, Katrin mfl (mina nyvunna Freiburgska och tvättäkta tyska kompisar). Jag hade genuint roligt med skratt, mjöl och "alte Schwede"-skämt. Jag slogs av att jag plötsligt förstår det mesta de säger. Väldigt mycket mer än för bara några dagar sedan. Och nu har jag övergett det där med att snacka engelska och försöker att bara sluddra på tyska i stället.

På kvällen såg vi svensk film, "Jalla Jalla", dubbad till tyska. Också en upplevelse...