Undervisning

Fyra dagar in på den första veckan av universitetsstudier på tyska kan jag konstatera att det faktiskt går bättre än vad jag trodde och att jag är tröttare än vad jag hade anat.
Första föreläsningen ramades in av en härligt tjock, tysk professor med korvfingrar och vit rock utanpå sin privata kostym och som gick med käpp med förgylld krycka. Det kändes så genuint på något sätt. Så osvenskt.
Så satte det igång med information och anestesi-undervisning och alla de hundratals studenter som vi är delades in i grupper om 5-6 personer och ledsagades på snabb tyska hur man skulle tolka de många olika papper och hänvisningar som skulle föreställa ens schema samt hur man skulle göra för att få sina underskrifter på alla de obligatoriska momenten för att bevisa att man faktiskt deltagit i respektive moment (Messy it sounds- messy it is).

På bilden kan man se mitt schema. Först ska man kolla sina obligatoriska uppropstider för olika avdelningar, sen söka på listan efter sitt gruppnummer för att sedan hitta sitt översiktsschema för grupprotationer som visar vilket schema man ska titta på just denna veckan. Sen är det bara att följa det schemat, förutom ibland då man måste titta på seminarium-listan vilken lokal och när man ska ha sitt seminarium... Till höger ses bibban av underskriftslappar, i den svenska läkarutbildningen kallade "dagis-lappar" eftersom de som uppenbart syftar till att omyndigförklara och misstänkliggöra sina framtida kollegor.

Nåväl. Uti verkligen for jag och har denna veckan haft mina första patienter att undersöka och ta anamnes på. Man kan väl närmast likna det den typ av inskrivningar vi i Sverige gjorde under konsultationskunskapskursen, då man här främst fokuserar på hur man tar anamnes och hur man gör fullständigt status snarare än siktar på att lära sig mer om diagnoserna. (Men det kommer nog mer senare)

Läskigt värre när jag träffar min första patient och börjar med kardinalfelet framför alla: Jag du-ar patienten! Min kollega harklar sig och förklarar i en av mina konstpauser förläget att jag är svensk och att vi i Sverige inte Ni-ar och att jag är helt ny här. Patienten tillägger då att jag gärna får du-a honom. Puh!
På flytande grammatikslös tyska fortsätter så utfrågningen från undertecknad med en rad öppna frågor - Erzähl mir, bitte! -Erzähl was über die Schmerzen im Magen... uzw...
Det gick riktigt bra måste jag säga. Fördelen med tekniken vi lärt oss i Sverige, att låta patienten berätta själv så mycket som möjligt, gör det lättare när man inte behärskar språket så galant. Nackdelen är att den får patienten att prata och eftersom jag själv ägnar all hjärnkapacitet åt att tänka på diagnos och nästa fråga så förstår jag väldigt lite av vad han under ett par minuter på Badisch dialekt berättar. Så kommer följdfrågorna... eh...eh... Tänk... Jag passar på att sammanfatta vad jag förstått inför patienten. Det är ju också bra. -"So du hast Schmerzen im Magen vor 4 Tage, und bist in die Notaufnahme Samstag gekommen..." Patienten tittar på mig som jag vore dum i huvudet och vänder sen blicken mot min kollega...

Jag överlever. Min kollega får förklara lite av det jag missat efteråt. Till vidare ser jag glad, inkännande och svensk ut. Svenskt tycker de ju om i Tyskland...