Surkål

Idag har Martin ätit surkål. Han tyckte om det.

Pannkaka

Efter tyskakursen.
En medkursare framförde ett referat om en film hon hade sett på tyska. Diskussionen handlade om Öst- och Västtyskland. Intressant tyckte jag och försökte skapa ett samtal om egna upplevelser av öst och västblocken. Fanns det något gott i östsidan som fick en generation av människor att uppskatta det hela? Var Öst ont och Väst gott? Är kapitalismen lösningen på våra frihetsdrömmar? Är allt så svartvitt?
Tydligen. 20 stirrande blickar. De kanske inte förstod min fråga. Eller så har de svårt att uttrycka sig genom den berlinmur som språket utgör och satt liksom jag kvidande med en känsla av livets och världens komplexitet? Kanske är de helt enkelt platta människor? Inte som en pannkaka, men som utan djup.

Frukt

Det är bara att inse att jag trivs ganska bra här. Att inläggen i bloggboken blir mer och mer sporadiska får ses som ett friskhetstecken.

Sydtysk höst i sprakande gult och rött. "Se hur hela Schwarzwald står i lågor!" Poeten inom mig proklamerar lånta ord.

Med hösten närmar sig november och med denna månad äntrar också clementinerna i långa banor butikernas hyllor och kundernas till bredden fyllda kundvagnar (observera att konceptet kundkorg inte finnes i detta storköpens förlovade land!).
I svimpans tider (sl. svininfluensan) rustar sig sålunda unge herr Berndtsson, precis som kreti och pleti, med ett helt kilo solmogna frukter. Inser då att Aldi ligger steget före oss i Sverige; man kan här köpa clementiner utan eller MED blad! Clementiner i korg MED blad. Vilken fantastiskt mysig syn. Unge herrn gillar.
Detta -dåtiden- måste ju vara framtiden! Låta frukt se ut som frukt, färsk plockad från Spaniens citruslundar.

Endoskop

Idag har jag fått en genomgång av hur ett endoskop fungerar. En sån där kamera-slang som man kör ner i magen på människor med magsår, du vet! Det var tredje gången under min utbildning jag fick en genomgående demonstration av detta. Kändes ju skönt att veta vad man hade att vänta, men samtidigt något meningslöst. Det är uppenbart att vi i Göteborg börjar mycket tidigare i utbildningen med patientnära arbete och att följa med läkarna kliniskt. Det är ju väldigt bra.

Noterade att vi var 7 studenter på tåg efter överläkaren när vi sprang mellan rummen. Väl i endoskopisalen var det alltså vi 7, överläkaren, två sjuksköterskor, en undersköterska och en stackars liten förskrämd patient som av den trevliga och undervisande överläkaren skulle få en svart plastslang nerkörd i strupen. Den lilla tantens puls höjdes från 65 till 90 när hjorden vitrockare äntrade rummet, men lite intravenös Dormicum kuperar varje tillstymmelse till nervositet. Dessvärre slutade hela gastroskopin med att patienten slutade andas, vilket snabbt stabiliserades av de professionella sköterskorna och doktorn. Sju vita dvärgar tog ett steg tillbaka och gjorde, tryckta mot väggarna i det rymliga - men något överfyllda - rummet, vägen fri för de räddande änglarna.

Det hela avslutades med kaffe och underskrift på "förnedringsbladet". Skönt att det finns kaffe!

Han är tillbaka

Han är tillbaka. Den unge mannen som märkte hur språket ramade in och begränsade hans uttryck.
Han är tillbaka. Killen som oroade sig för för om han skulle klara skolan i Tyskland utan sina vänner.

Men, tillbaka är också han som inte kan sitta tyst när han kan svaret på en fråga och de andra i gruppen tycker att det är pinsamt att svara.
Tillbaka är han som inte nöjer sig med mindre än att förstå, till och med när det är orden och inte konceptet han inte kan greppa.

Jag träffade honom idag på seminariet med professor W.
Jag lät honom tala och ta plats i mig och i rummet.
Vi känner ju varandra.
Och den tyske Martin får vara den svenske, den svenske får prata tyska.

Varsomhelst -densamme. For better and worse.

Undervisning

Fyra dagar in på den första veckan av universitetsstudier på tyska kan jag konstatera att det faktiskt går bättre än vad jag trodde och att jag är tröttare än vad jag hade anat.
Första föreläsningen ramades in av en härligt tjock, tysk professor med korvfingrar och vit rock utanpå sin privata kostym och som gick med käpp med förgylld krycka. Det kändes så genuint på något sätt. Så osvenskt.
Så satte det igång med information och anestesi-undervisning och alla de hundratals studenter som vi är delades in i grupper om 5-6 personer och ledsagades på snabb tyska hur man skulle tolka de många olika papper och hänvisningar som skulle föreställa ens schema samt hur man skulle göra för att få sina underskrifter på alla de obligatoriska momenten för att bevisa att man faktiskt deltagit i respektive moment (Messy it sounds- messy it is).

På bilden kan man se mitt schema. Först ska man kolla sina obligatoriska uppropstider för olika avdelningar, sen söka på listan efter sitt gruppnummer för att sedan hitta sitt översiktsschema för grupprotationer som visar vilket schema man ska titta på just denna veckan. Sen är det bara att följa det schemat, förutom ibland då man måste titta på seminarium-listan vilken lokal och när man ska ha sitt seminarium... Till höger ses bibban av underskriftslappar, i den svenska läkarutbildningen kallade "dagis-lappar" eftersom de som uppenbart syftar till att omyndigförklara och misstänkliggöra sina framtida kollegor.

Nåväl. Uti verkligen for jag och har denna veckan haft mina första patienter att undersöka och ta anamnes på. Man kan väl närmast likna det den typ av inskrivningar vi i Sverige gjorde under konsultationskunskapskursen, då man här främst fokuserar på hur man tar anamnes och hur man gör fullständigt status snarare än siktar på att lära sig mer om diagnoserna. (Men det kommer nog mer senare)

Läskigt värre när jag träffar min första patient och börjar med kardinalfelet framför alla: Jag du-ar patienten! Min kollega harklar sig och förklarar i en av mina konstpauser förläget att jag är svensk och att vi i Sverige inte Ni-ar och att jag är helt ny här. Patienten tillägger då att jag gärna får du-a honom. Puh!
På flytande grammatikslös tyska fortsätter så utfrågningen från undertecknad med en rad öppna frågor - Erzähl mir, bitte! -Erzähl was über die Schmerzen im Magen... uzw...
Det gick riktigt bra måste jag säga. Fördelen med tekniken vi lärt oss i Sverige, att låta patienten berätta själv så mycket som möjligt, gör det lättare när man inte behärskar språket så galant. Nackdelen är att den får patienten att prata och eftersom jag själv ägnar all hjärnkapacitet åt att tänka på diagnos och nästa fråga så förstår jag väldigt lite av vad han under ett par minuter på Badisch dialekt berättar. Så kommer följdfrågorna... eh...eh... Tänk... Jag passar på att sammanfatta vad jag förstått inför patienten. Det är ju också bra. -"So du hast Schmerzen im Magen vor 4 Tage, und bist in die Notaufnahme Samstag gekommen..." Patienten tittar på mig som jag vore dum i huvudet och vänder sen blicken mot min kollega...

Jag överlever. Min kollega får förklara lite av det jag missat efteråt. Till vidare ser jag glad, inkännande och svensk ut. Svenskt tycker de ju om i Tyskland...

Förväntan

Snart vankas det. Uppropet på kirurgikursen i Freiburg. I morgon klockan 8.15

Tänk att de börjar så sent. Drar ut på det liksom. Ska bli kul att komma igång i morgon och lära känna ännu mer folk.