Att tala inför massor

Söndag 21-11-2010
Helgen har varit lugn. Lördagen tillbringades liksom två andra dagar förra veckan med besök i byar på South Andman-ön med Dr Christina Joice. Också denna gång en hel del konsultationer och blodtrycksmätning (med en äkta kvicksilvermätare!) men även informationsmöte om HIV och hälsa. Tur att man inte lider av scenskräck när man med några minuters förvarning skulle hålla ett kort föredrag om HIV som invånarna i byarna kan förstå. Jag använde uttryck som att blodet är vår livskraft och skyddar oss mot sjukdomar, och att HIV smittar och förstör blodet så att vi inte längre kan stå emot sjukdomarna. Vidare försökte jag beröra vissa fördomar om att det inte smittar via myggor och inte genom vatten. Elin talade om hur man skyddar sig med att undvika casual sex och om man vill ha det bör använda kondom.

På söndagen fick vi följa med till Missionskyrkan som Dr Christina går till. Hon var vackert klädd i en lila sari med äkta guldbroderier. Min och Elins nyköpta outfit kändes medioker i jämförelse, men församlingsmedlemmarna var mycket glada att ha oss där. Det var en liten församling på 15 familjer (de räknar familjer och inte medlemmar) men denna söndagen var det mest mödrarna som kom till kyrkan. Det började med högljudd lovsång med tamburhin, trummor och elpiano. Pastorn försökte hålla tonen i en mikrofon samtidigt som alla i församlingen sjung av hjärtat i sin egen tonart. Vi fick presentera oss och hålla ett kort vittnesbörd och läsa något ur Bibeln. Därefter predikade pastorn utifrån detta; en eldig och karismatisk predikan på blandat hindi och engelska. Ämnet kretsade kring att uppmuntra och upplyfta kvinnorna som bär upp hemmet. Att de symboliserar Jesus som vill skydda oss under sina vingar, som en hönsmamma.

Eftermiddagen ägnar jag åt att bara ta det lugnt. Ligger på sängen och tittar på National Geographic, en av de få engelskspråkiga kanalerna som finns här på hotellet. I kväll blir det middag på en fin restaurang nere vid vattnet i Port Blair. Framtiden är ännu något oviss. Jag för dagligen samtal med våra ansvariga Krishna och Murug om när egentligen projektet kan sätta igång, men vi har ännu inte fått något klart besked. Det skulle kännas skönt att få börja snart...

Babels torn och vattuskräck

Lördag 20-11-2010

Morgon den sjätte dagen. Idag väntar ännu en dag med besök i de permanenta flyktinglägren runtom staden. Vi har fortfarande inte kommit igång med vårt projekt. Professor Dr Paluru är fortfarande på väg hem från Delhi. Under tiden får vi dagligen besök från två trevliga men något överbeskyddande indiska forskar-lärjungar till Dr Paluru; Muruganandam (Murug) och Krishna. (Krishna presenterade sig som Krishna men med reservationen att han ibland byter namn, men tills vidare är det Krishna som gäller.). De har båda varit fantastiskt vänliga och gör allt för att vi ska känna oss välkomna. De har hjälpt oss att skaffa ett indiskt SIM-kort och hjälper oss, ständigt ursäktande, att styra upp nödschemat för denna vecka som ju inte blivit som de planerat. Babels torn gör sig ständigt påmint när man pratar med våra två vänner, både kulturellt och språkligt. Som när vi hade vårt första informella informationsmöte. Jag antar att vi fick en lite sned start där vi satt på mitt rum med dessa två hinduiska män i min smala soffa. Precis när de började prata så såg jag en kackerlacka kila över golvet i mitt sovrum. Snabb som blixten drog jag mitt vapen, en joggingsko, och gjorde ett utfall mot min sanitära fiende med tre rejäla och högljudda smällar. De två männen i soffan såg chockade ut när jag vände mig tillbaka mot dem och sade: ”It was a cockroach”. Jag är inte säker på om det är reinkarnationstanken eller bara kulturellt, men oavsett fick jag en känsla av att det var väldigt udda och konstigt gjort av mig att börja mötet med att döda en världsmedborgare.

Sedan dess har språkförbistringen fortsatt. De talar väldigt snabb hinglish, det vill säga helt rätta engelska ord, meningar och satsbyggnader men i ett väldigt högt tempo och med en mycket grav accent. Det brukar dock lösa sig om man förstår 70%, nickar och ler. Fast det gäller att nicka åt rätt håll. När man med huvudet gör medhåll i Indien gungar man nämligen huvudet fram och tillbaka, något som för oss svenskar ibland kan uppfattas som en nekande huvudskakning. När vi första dagen träffade den övertrevliga hotellchefen och skulle av honom beställa frukost och han skakande på huvudet sade ”Very good, sir” fick man en instinktiv känsla av att han tänkte ”Är ni HELT dumma i huvudet”. Men vi har konstaterat att det bara var den där lilla språkförbistringen i kroppsspråket som gjorde sig påmind.

Som sagt finns det en tendens bland våra värdar att vara lite överbeskyddande. Innan den lilla turistutflykten till öarna Ross Island, Viper Island och North Bay som vi gjorde i torsdags var våra båda vänner mycket oroliga. De rådde oss att i möjligaste mån undvika att bada, åtminstone tills Dr Paluru kommit åter från Delhi. De ”kunde inte ta ansvar för om någonting skulle hända” som de själva uttryckte det. Om vi ville bada borde vi som sagt vänta tills det var godkänt av Dr Paluru och i så fall med en guide med livboj eller flytvästar. När vi förklarade att vi dels hade mycket goda simkunskaper, dels endast ämnade simma i närheten av stranden, hjälpte detta föga. De berättade att det kunde komma krokodiler som kunde dra oss ut i djuphavet och äta upp oss. Det hade tydligen hänt en gång för några år sedan. Vi anade ett visst mått av överbeskyddande och att de kanske inte hade så mycket erfarenhet av vatten själva. Enligt våra kunskaper om krokodiler så brukar dessa inte hålla till på sandstränder med massa människor, utan vanligare i träskmark. Kanske var det snarare en undervattenström som dragit den stackars personen ut i djupvattnet?

Nåväl. Vuxna människor som vi ju är bestämde vi oss således för att likväl åka på utflykt och trots varningarna snorkla vid korallrevet på North Bay. Men med guide, för att vara på den säkra sidan. Guiden kom emot oss leende med två stora orange-röda livbojar och cyklop. När vi frågade om vi fick simma utan livboj såg han mycket förvånad ut med gick med på det hela. När jag därefter halade fram mitt cyklop och snorkel som jag tagit med från Sverige gjorde han stora ögon och undrade om han fick lov att köpa det. 700 kronor i en butik på Smögen... jag anade att detta pris översatt till rupies skulle bli en dålig affär för honom, och avböjde således.
Guiden tog oss utmed stranden och förevisade kungsmusslor, mäktiga koraller, myriader av fiskar som man vanligen ser i akvarier och mina personliga favoriter; sjögurkor. En fantastisk upplevelse! Hela stranden av indiska turister verkade mycket imponerade när vi kom upp efter en och en halv timme i spat. Våra bländande blekvita kroppar hade dragit till sig allas uppmärksamhet från start, och när vi dessutom simmade utan boj, måste detta ha varit något utöver det vanliga.

Nästa besök vi fick av herrarna Krishna och Murug var också detta i mitt rum. När de fick se cyklopen började de ånyo ställa frågor om vi kunde simma, och i så fall utan hjälpmedel. Det visade sig att den ene inte kunde simma alls och att den andre kunde simma lite grann efter att hans farmor kastat ner honom i en brunn när han gick i nionde klass. Helt plötsligt kändes deras vattenskräck mer förståelig, men jag fick likväl lova att inte simma mer innan Dr Paluru kommit tillbaka, och morgondagens utflykt har därmed blivit inställd till förmån för ett besök i Metodistkyrkan som Dr Christina Joice går i.

Nu är det dags att avsluta, så dagen med Dr Christina kan ta sin början. På återskrivande!

PS> Det krånglar en hel del med bilduppladdningen på blogger och jag hänvisar därföralla intresserade till mitt facebookkonto eller (om några dagar) min picasa-online. Info kommer.

Högtid och hårsvall

Idag har vi en ledig dag då det är Eid, en muslimsk högtid. I vanlig ordning tar den indiska befolkningen tillfället i akt och låter hela samhället ha ledigt och fest. Det finns åtminstone 3 stora religioner på Andamanerna; kristna, hinduer och muslimer. Med tanke på att var och en av dessa religioner har en egen almanacka med egna högtidsdagar samt att det finns lokala högtider för varje indisk provins kan det kännas otroligt hur de över huvudtaget får något gjort i det här landet! Men så tar också en hel del ganska lång tid och människor tar god tid på sig.

Vi skulle ta oss till banken och turistinformationen samt eventuellt se ett museum, men samtliga dessa institutioner var stängda. Vår private chaufför Peter som Dr Paluru har ordnat med körde tutande omkring oss i sin lilla van. Istället för museum bestämde jag mig för att det var dags att göra något åt den tjocka vintermössa som mitt hår förvandlats till. Peter ringde runt till olika frisörer men de var stängda också de. Till slut fann han en frisörsalong ”Men's beauti parlour”, som var hinduer och inte brydde sig så mycket om Eid. I stolarna satt män som firade med att få en ansiktsinpackning med blekningsmedel, en snabb klippning eller en regelrätt rakning med rakkniv. Väl i stolen var jag utlämnad åt min frisör som inte kunde engelska men heller inte brydde sig om att fråga hur jag ville ha det. Han ansåg sig nog förstå hur man borde ha håret. Hjärtat slog lite fortare när frisyren mer och mer liknade en pottfrisyr, men den omformades snart till nån sorts standard-herr-frisyr. 50 rupies (8 kr) fattigare var jag ändå tillräckligt tillfredsställd för att inte känna mig lurad.

Därefter gick Elin och jag lös i en öppen tygaffär och införskaffade oss våra första indiska kläder. Skönt med lite svala plagg, även om man känner sig lite utklädd...

Over the hills and everywhere

2010-11-16

Våra första två dagar här på Andamanerna har vi tillbringat dels med att försöka komma över den värsta kulturchocken, dels med att följa med vår nyvunna vän Dr Christina Joice (Se bild) och hennes team runt med deras mobila vårdcentral. Tanken var egentligen att vi skulle komma hit ner för att bedriva ett projekt med Dr Paluru, en biomedicinsk forskare, men pga förseningar i indiska myndighetsapparaten har Dr Paluru måst åka till New Delhi för att personligen lämna in våra ansökningspapper om att bedriva projekt på sjukhuset och läsa journaler. Under tiden har vi således blivit placerade med Dr Christina, något som vi verkligen varit både tacksamma och glada över. Dr Christina leder ett flertal projekt för Hindustani Covenant Church (Missionskyrka) och har arbetat med vår handledare Prof. Rune Andersson under några månader efter tsunamivågen som vintern 2004 slog in över Andamanerna och Nicobarerna söder ifrån. Ett flertal av Nicobarerna blev med tsunamin helt översköljda, då de är lägre och flackare än Andamanerna, och därmed infrastruktuellt helt förstörda med oräkneligt många förlorade liv. Andamanerna klarade sig något bättre då de som sagt är något med kuperade men huvudstadens Port Blair, som ligger i söder, blev mycket skadad. Här verkar det som skadorna mest var strukturella; hela hamnen och fiskeflottan spolades bort, liksom alla vattennära bostadshus och industrier och ett stort antal jordbruksfält översvämmades och detta vatten har fortfarande inte, såhär drygt 5 år senare, sjunkit undan. Sedan dess har Dr Joice arbetat heltid med ”Tsunami Relief & Rehabilitaion Programme”.

Detta program har många grenar, men vi har följt med på den medicinska delen; en mobil vårdcentral. Dr Christina och Missionskyrkan driver även en syskola för unga flickor, ett team för psykisk krishantering samt ett ”shelter programme” där man byggt nya fina byar på Andamanerna till tsunamins offer, främst för hitflydda nicobarer.

Så i två dagar har vi fått åka med i Christinas lilla van runt till de olika platserna där teamet gör sina veckovisa besök. Det rör sig om en förmiddag eller en eftermiddag per by och vecka. Första dagen besökte vi byn Bamboo Flat och på onsdagen 2 andra byar på mellersta och södra ön. Vi fick slängas rakt in i verkligheten och vara den höggravida Dr Christinas förlängda händer med enklare undersökningar.

Denna typ av läkarbesök är minst sagt annorlunda än hemma. Med tanke på att jag senast 3 dagar tidigare haft egna patienter kunde inte kontrasterna varit tydligare. En konsultation under de här premisserna går till så att när byborna ser att doktorn kommer så går ryktet och de som vill söka vård samlas så sakteliga på den angivna platsen som kan bestå antingen av ett ändamålsenligt hus, någons lägenhet eller helt enkelt i skuggan av ett träd. Så träder patienten fram och får inför alla de församlade berätta var hon har ont eller hur magen sköter sig. Sekretessäkerhet? Sedan gör man en undersökning som passar både medicinskt och i anständighet. Återstår gör då hjärta, blodtryck, lungor (ev. genom undertröja), ett snabbt drag i nedre ögonlocket för att kontrollera för blodbrist samt att känna på mage stående eller sittande. Patienterna betalar en patientavgift på ca 15 rupies (~2 kr) och då ingår en veckodos av medicinen som förskrivs och delas ut direkt efter konsultationen. De flesta besväras av ledvärk (ofta i efterförloppet s.k. reaktiv artrit av Chikun Gunya-feber), mask i magen, magsmärta, yrsel och ögoninfektioner (konjunktivit). Alla får någon form av medicin och handfasta råd från Dr Christina.

Jag fascineras över hur snabbt konsultationerna susar förbi och hur snabbt Dr Christina ställer diagnos med mycket knappa medel. Det är nästan som att man undrar huruvida hon verkligen vet att diagnosen är rätt innan hon behandlar eller ej. Själv förlitar jag mig alltid förhållandevis så hemskt mycket på provsvar som jag gödslar med även vid små förkylningar. Kanske oftare för att patienten ska bli övertygad än för att övertyga mig själv. Måhända är det så det har blivit i vår kultur där doktorn är mindre auktoritär och patienterna själva ofta är hyfsat upplysta och ”kräver” ett prov för att få svar svart på vitt. Men Dr Christina gör ett otroligt arbete! Hon beskrev för oss att det vanliga är det vanligaste och om någon inte blir bättre eller någon är riktigt sjuk då får man undersöka vidare på sjukhuset. Och mycket riktigt. Efter ett tjugotal patienter som fått theofyllin-injektioner mot astma, paracetamol mot ledvärk och järn mot blodbrist drog plötsligt Dr Christina öronen åt sig då en kvinna beskrev att hon fick kissa oftare, hade stor törst och kände sig hängig. Doktorsklockan för diabetes ringde och blodprover beställdes som kvinnan själv fick lämna nere i staden. Så filtrerar hon patientunderlaget och skickar in de som behöver vård till sjukhuset för utredningar, operationer och vård.

Framme pa Andamanerna

Till slut kom vi fram till Andamanerna och Port Blair. Dessvarre har vi inte internettillgang pa hotellet vi tillfalligt ar inackorderade pa sa vi far snabbt lana en doktors dator medan hon ater frukost. Jag avslutar dagens inlagg med att helt kort saga att vi mar bra och att det ar varm, fuktigt och klibbigt i luften men att alla ar mycket snalla emot oss.

Up, up and awaaay... Nja.

”Det blir inte alltid som man tänkt” sig är just de slitna ord som viner mellan mina tryckutjämnade öron när planet från Göteborg landat och jag och min kollega Elin inte står i kö för att boarda flyget till Indien, utan istället i Lufthansas kompensations-desk på flygplatsen i Frankfurt.

Hur hamnade jag då här? Vad är det som inte blivit som jag tänkt mig. Kort och gott kan man säga att jag för ungefär ett år sedan bodde i Tyskland och såg min ihopklistrade studieplan nedskriven på ett excelblad. I den ingick att jag innan min examen någon gång skulle få till att göra ett 15 credit projektarbete inom ramen för läkarutbildningen. En möjlighet! Så tänker den ovillkorlige optimisten, och snart hade åtminstone prioteringsordningen satts upp; det skulle vara utomlands i ett varmt land, det skulle finnas paraplydrinkar och/eller kokosnötter samt att ämnesområdet skulle falla mig på läppen. Infektionsmedicin! Där måste finnas potensial. Och snart hade kontakten med prof. Rune Andersson på Skövde sjukhus KSS knutits. Med på tåget drog jag en studentkollega som liksom jag tagit ett års uppehåll och således var lika försenad som jag med examen.

Projektarbetet skulle bedrivas på den lilla ögruppen Andamanerna i Bengaliska viken, mellan Indien och Thailand. De två första punkterna i prioriteringsordningen uppfylldes genast. Och det där med ämnesområdet? Jo, det handlar ju om bajs och tarmar. Vem skulle inte glädja sig?

(För den entusiastiske läsaren kan jag tala om att ämnet är ”Antibiotikaresistens vid bakteriell gastroenterit med tungvikt på Shigella och Salmonella”)

Så köptes biljett. Så packades väska. Så kramades famn och lämnades hemma. Så fylldes mage med känslor av förväntan som pockande packade bålen full, i veckan som tickade mot avfärd.

Så i morse klev vi på planet i Göteborg. Ett byte i Frankfurt till Chennai (Madras) och därefter via lokalflyg över till Andamanerna, så skulle vi vara framme klockan 12 på söndagen och mötas med banderoll med våra namn.

Men så blåste en kall vind över Europa. En del kallar den för nyfascism, andra för populism och xenofobi. Jag och Lufthansa kallar det kuling och planen kan därför inte landa lika ofta som de borde, så anknytningen till Chennai missades.

Så stod vi där vid kompensations-desken för att få hjälp. Efter någon kvarts knapprande verkade det som att vi skulle få komma fram först tisdag, men så fann kvinnan bakom disken två sista platser på morgondagens flyg och inackorderade oss på hotell i en Frankfurtsk förort. Vi fick kvinnans bordstelefon för att ringa det indiska regionalflygbolaget. Det blev ett pinsamt långt samtal som vi inte ens vill tänka på vad det skulle kosta Lufthansa; 50 min telefonkö med en mjuk kvinnoröst sjungande i endera mitt endera Elins öra innan vi slutligen fick hjälp av mannen på andra sida luren med kostnadsfri ombokning. Kvinnan bakom disken blängde argt på oss, men hade för fullt upp med alla de andra inställda flygplanens passagerare och lät oss vara.

Det är lite som att bli snuvad på förväntningarna. Men jag vet ju att allt ordnar sig och att vi kommer fram till slut. Jag tycker bara synd om den där indiern med banderollen.

Nu sitter jag och Elin i hotellobbyn på förortshotellet. Jag har tagit ett bastubad och gått en promenad samt ätit en gratis middag i tyskt manér med ett stort glas Grauburgunder till. Inte som vi hade tänkt. Men som det blev. Så det blir att insupa Tyskland i väntan på att det verkliga äventyret faktiskt ska börja. Och så minibaren på hotellet. Den ska också insupas. På Lufthansas nota.

Urologi

Denna vecka ägnas mer eller mindre helhjärtat åt urologi i all bemärkelse och njurstenar i synnerhet. Av någon anledning är det alltid njurstenar som hamnar på mitt schema, såväl på akuten Sahlgrenska som på Unikliniken Freiburg. Nåväl.
Timplanen är något lös, som vanligt här i Tyskland, men denna veckan ska man i alla fall försöka ta anamnes av en patient och sedan redovisa detta för das Grüppchen.
Strosar sålunda omkring på öppenvårdsavdelningen och försöker att finna mitt sydtyska offer som ska utsättas för mina något hackiga anamnestiska frågor. Det gick hyffsat bra och eftersom unga njurstenspatienter ofta inte har andra sjukdomar så blev proceduren ganska kort – även om mina meningar blev onödigt invecklade och svårformulerade. 10 minuter senare tittade jag in genom hans urinrör medan han sussade sött på propofol. En stund senare var stenen borta med hjälp av renoskop och ultravågor.

Det är obehagligt att tänka sig att föremål upp till 10 mm i diameter passar i mannens urinrör. Mycket obehagligt.

Jag vill inte bli urolog.