Babels torn och vattuskräck

Lördag 20-11-2010

Morgon den sjätte dagen. Idag väntar ännu en dag med besök i de permanenta flyktinglägren runtom staden. Vi har fortfarande inte kommit igång med vårt projekt. Professor Dr Paluru är fortfarande på väg hem från Delhi. Under tiden får vi dagligen besök från två trevliga men något överbeskyddande indiska forskar-lärjungar till Dr Paluru; Muruganandam (Murug) och Krishna. (Krishna presenterade sig som Krishna men med reservationen att han ibland byter namn, men tills vidare är det Krishna som gäller.). De har båda varit fantastiskt vänliga och gör allt för att vi ska känna oss välkomna. De har hjälpt oss att skaffa ett indiskt SIM-kort och hjälper oss, ständigt ursäktande, att styra upp nödschemat för denna vecka som ju inte blivit som de planerat. Babels torn gör sig ständigt påmint när man pratar med våra två vänner, både kulturellt och språkligt. Som när vi hade vårt första informella informationsmöte. Jag antar att vi fick en lite sned start där vi satt på mitt rum med dessa två hinduiska män i min smala soffa. Precis när de började prata så såg jag en kackerlacka kila över golvet i mitt sovrum. Snabb som blixten drog jag mitt vapen, en joggingsko, och gjorde ett utfall mot min sanitära fiende med tre rejäla och högljudda smällar. De två männen i soffan såg chockade ut när jag vände mig tillbaka mot dem och sade: ”It was a cockroach”. Jag är inte säker på om det är reinkarnationstanken eller bara kulturellt, men oavsett fick jag en känsla av att det var väldigt udda och konstigt gjort av mig att börja mötet med att döda en världsmedborgare.

Sedan dess har språkförbistringen fortsatt. De talar väldigt snabb hinglish, det vill säga helt rätta engelska ord, meningar och satsbyggnader men i ett väldigt högt tempo och med en mycket grav accent. Det brukar dock lösa sig om man förstår 70%, nickar och ler. Fast det gäller att nicka åt rätt håll. När man med huvudet gör medhåll i Indien gungar man nämligen huvudet fram och tillbaka, något som för oss svenskar ibland kan uppfattas som en nekande huvudskakning. När vi första dagen träffade den övertrevliga hotellchefen och skulle av honom beställa frukost och han skakande på huvudet sade ”Very good, sir” fick man en instinktiv känsla av att han tänkte ”Är ni HELT dumma i huvudet”. Men vi har konstaterat att det bara var den där lilla språkförbistringen i kroppsspråket som gjorde sig påmind.

Som sagt finns det en tendens bland våra värdar att vara lite överbeskyddande. Innan den lilla turistutflykten till öarna Ross Island, Viper Island och North Bay som vi gjorde i torsdags var våra båda vänner mycket oroliga. De rådde oss att i möjligaste mån undvika att bada, åtminstone tills Dr Paluru kommit åter från Delhi. De ”kunde inte ta ansvar för om någonting skulle hända” som de själva uttryckte det. Om vi ville bada borde vi som sagt vänta tills det var godkänt av Dr Paluru och i så fall med en guide med livboj eller flytvästar. När vi förklarade att vi dels hade mycket goda simkunskaper, dels endast ämnade simma i närheten av stranden, hjälpte detta föga. De berättade att det kunde komma krokodiler som kunde dra oss ut i djuphavet och äta upp oss. Det hade tydligen hänt en gång för några år sedan. Vi anade ett visst mått av överbeskyddande och att de kanske inte hade så mycket erfarenhet av vatten själva. Enligt våra kunskaper om krokodiler så brukar dessa inte hålla till på sandstränder med massa människor, utan vanligare i träskmark. Kanske var det snarare en undervattenström som dragit den stackars personen ut i djupvattnet?

Nåväl. Vuxna människor som vi ju är bestämde vi oss således för att likväl åka på utflykt och trots varningarna snorkla vid korallrevet på North Bay. Men med guide, för att vara på den säkra sidan. Guiden kom emot oss leende med två stora orange-röda livbojar och cyklop. När vi frågade om vi fick simma utan livboj såg han mycket förvånad ut med gick med på det hela. När jag därefter halade fram mitt cyklop och snorkel som jag tagit med från Sverige gjorde han stora ögon och undrade om han fick lov att köpa det. 700 kronor i en butik på Smögen... jag anade att detta pris översatt till rupies skulle bli en dålig affär för honom, och avböjde således.
Guiden tog oss utmed stranden och förevisade kungsmusslor, mäktiga koraller, myriader av fiskar som man vanligen ser i akvarier och mina personliga favoriter; sjögurkor. En fantastisk upplevelse! Hela stranden av indiska turister verkade mycket imponerade när vi kom upp efter en och en halv timme i spat. Våra bländande blekvita kroppar hade dragit till sig allas uppmärksamhet från start, och när vi dessutom simmade utan boj, måste detta ha varit något utöver det vanliga.

Nästa besök vi fick av herrarna Krishna och Murug var också detta i mitt rum. När de fick se cyklopen började de ånyo ställa frågor om vi kunde simma, och i så fall utan hjälpmedel. Det visade sig att den ene inte kunde simma alls och att den andre kunde simma lite grann efter att hans farmor kastat ner honom i en brunn när han gick i nionde klass. Helt plötsligt kändes deras vattenskräck mer förståelig, men jag fick likväl lova att inte simma mer innan Dr Paluru kommit tillbaka, och morgondagens utflykt har därmed blivit inställd till förmån för ett besök i Metodistkyrkan som Dr Christina Joice går i.

Nu är det dags att avsluta, så dagen med Dr Christina kan ta sin början. På återskrivande!

PS> Det krånglar en hel del med bilduppladdningen på blogger och jag hänvisar därföralla intresserade till mitt facebookkonto eller (om några dagar) min picasa-online. Info kommer.