”Det blir inte alltid som man tänkt” sig är just de slitna ord som viner mellan mina tryckutjämnade öron när planet från Göteborg landat och jag och min kollega Elin inte står i kö för att boarda flyget till Indien, utan istället i Lufthansas kompensations-desk på flygplatsen i Frankfurt.
Hur hamnade jag då här? Vad är det som inte blivit som jag tänkt mig. Kort och gott kan man säga att jag för ungefär ett år sedan bodde i Tyskland och såg min ihopklistrade studieplan nedskriven på ett excelblad. I den ingick att jag innan min examen någon gång skulle få till att göra ett 15 credit projektarbete inom ramen för läkarutbildningen. En möjlighet! Så tänker den ovillkorlige optimisten, och snart hade åtminstone prioteringsordningen satts upp; det skulle vara utomlands i ett varmt land, det skulle finnas paraplydrinkar och/eller kokosnötter samt att ämnesområdet skulle falla mig på läppen. Infektionsmedicin! Där måste finnas potensial. Och snart hade kontakten med prof. Rune Andersson på Skövde sjukhus KSS knutits. Med på tåget drog jag en studentkollega som liksom jag tagit ett års uppehåll och således var lika försenad som jag med examen.
Projektarbetet skulle bedrivas på den lilla ögruppen Andamanerna i Bengaliska viken, mellan Indien och Thailand. De två första punkterna i prioriteringsordningen uppfylldes genast. Och det där med ämnesområdet? Jo, det handlar ju om bajs och tarmar. Vem skulle inte glädja sig?
(För den entusiastiske läsaren kan jag tala om att ämnet är ”Antibiotikaresistens vid bakteriell gastroenterit med tungvikt på Shigella och Salmonella”)
Så köptes biljett. Så packades väska. Så kramades famn och lämnades hemma. Så fylldes mage med känslor av förväntan som pockande packade bålen full, i veckan som tickade mot avfärd.
Så i morse klev vi på planet i Göteborg. Ett byte i Frankfurt till Chennai (Madras) och därefter via lokalflyg över till Andamanerna, så skulle vi vara framme klockan 12 på söndagen och mötas med banderoll med våra namn.
Men så blåste en kall vind över Europa. En del kallar den för nyfascism, andra för populism och xenofobi. Jag och Lufthansa kallar det kuling och planen kan därför inte landa lika ofta som de borde, så anknytningen till Chennai missades.
Så stod vi där vid kompensations-desken för att få hjälp. Efter någon kvarts knapprande verkade det som att vi skulle få komma fram först tisdag, men så fann kvinnan bakom disken två sista platser på morgondagens flyg och inackorderade oss på hotell i en Frankfurtsk förort. Vi fick kvinnans bordstelefon för att ringa det indiska regionalflygbolaget. Det blev ett pinsamt långt samtal som vi inte ens vill tänka på vad det skulle kosta Lufthansa; 50 min telefonkö med en mjuk kvinnoröst sjungande i endera mitt endera Elins öra innan vi slutligen fick hjälp av mannen på andra sida luren med kostnadsfri ombokning. Kvinnan bakom disken blängde argt på oss, men hade för fullt upp med alla de andra inställda flygplanens passagerare och lät oss vara.
Det är lite som att bli snuvad på förväntningarna. Men jag vet ju att allt ordnar sig och att vi kommer fram till slut. Jag tycker bara synd om den där indiern med banderollen.
Nu sitter jag och Elin i hotellobbyn på förortshotellet. Jag har tagit ett bastubad och gått en promenad samt ätit en gratis middag i tyskt manér med ett stort glas Grauburgunder till. Inte som vi hade tänkt. Men som det blev. Så det blir att insupa Tyskland i väntan på att det verkliga äventyret faktiskt ska börja. Och så minibaren på hotellet. Den ska också insupas. På Lufthansas nota.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar