Att tala inför massor

Söndag 21-11-2010
Helgen har varit lugn. Lördagen tillbringades liksom två andra dagar förra veckan med besök i byar på South Andman-ön med Dr Christina Joice. Också denna gång en hel del konsultationer och blodtrycksmätning (med en äkta kvicksilvermätare!) men även informationsmöte om HIV och hälsa. Tur att man inte lider av scenskräck när man med några minuters förvarning skulle hålla ett kort föredrag om HIV som invånarna i byarna kan förstå. Jag använde uttryck som att blodet är vår livskraft och skyddar oss mot sjukdomar, och att HIV smittar och förstör blodet så att vi inte längre kan stå emot sjukdomarna. Vidare försökte jag beröra vissa fördomar om att det inte smittar via myggor och inte genom vatten. Elin talade om hur man skyddar sig med att undvika casual sex och om man vill ha det bör använda kondom.

På söndagen fick vi följa med till Missionskyrkan som Dr Christina går till. Hon var vackert klädd i en lila sari med äkta guldbroderier. Min och Elins nyköpta outfit kändes medioker i jämförelse, men församlingsmedlemmarna var mycket glada att ha oss där. Det var en liten församling på 15 familjer (de räknar familjer och inte medlemmar) men denna söndagen var det mest mödrarna som kom till kyrkan. Det började med högljudd lovsång med tamburhin, trummor och elpiano. Pastorn försökte hålla tonen i en mikrofon samtidigt som alla i församlingen sjung av hjärtat i sin egen tonart. Vi fick presentera oss och hålla ett kort vittnesbörd och läsa något ur Bibeln. Därefter predikade pastorn utifrån detta; en eldig och karismatisk predikan på blandat hindi och engelska. Ämnet kretsade kring att uppmuntra och upplyfta kvinnorna som bär upp hemmet. Att de symboliserar Jesus som vill skydda oss under sina vingar, som en hönsmamma.

Eftermiddagen ägnar jag åt att bara ta det lugnt. Ligger på sängen och tittar på National Geographic, en av de få engelskspråkiga kanalerna som finns här på hotellet. I kväll blir det middag på en fin restaurang nere vid vattnet i Port Blair. Framtiden är ännu något oviss. Jag för dagligen samtal med våra ansvariga Krishna och Murug om när egentligen projektet kan sätta igång, men vi har ännu inte fått något klart besked. Det skulle kännas skönt att få börja snart...