2010-11-16
Våra första två dagar här på Andamanerna har vi tillbringat dels med att försöka komma över den värsta kulturchocken, dels med att följa med vår nyvunna vän Dr Christina Joice (Se bild) och hennes team runt med deras mobila vårdcentral. Tanken var egentligen att vi skulle komma hit ner för att bedriva ett projekt med Dr Paluru, en biomedicinsk forskare, men pga förseningar i indiska myndighetsapparaten har Dr Paluru måst åka till New Delhi för att personligen lämna in våra ansökningspapper om att bedriva projekt på sjukhuset och läsa journaler. Under tiden har vi således blivit placerade med Dr Christina, något som vi verkligen varit både tacksamma och glada över. Dr Christina leder ett flertal projekt för Hindustani Covenant Church (Missionskyrka) och har arbetat med vår handledare Prof. Rune Andersson under några månader efter tsunamivågen som vintern 2004 slog in över Andamanerna och Nicobarerna söder ifrån. Ett flertal av Nicobarerna blev med tsunamin helt översköljda, då de är lägre och flackare än Andamanerna, och därmed infrastruktuellt helt förstörda med oräkneligt många förlorade liv. Andamanerna klarade sig något bättre då de som sagt är något med kuperade men huvudstadens Port Blair, som ligger i söder, blev mycket skadad. Här verkar det som skadorna mest var strukturella; hela hamnen och fiskeflottan spolades bort, liksom alla vattennära bostadshus och industrier och ett stort antal jordbruksfält översvämmades och detta vatten har fortfarande inte, såhär drygt 5 år senare, sjunkit undan. Sedan dess har Dr Joice arbetat heltid med ”Tsunami Relief & Rehabilitaion Programme”.
Detta program har många grenar, men vi har följt med på den medicinska delen; en mobil vårdcentral. Dr Christina och Missionskyrkan driver även en syskola för unga flickor, ett team för psykisk krishantering samt ett ”shelter programme” där man byggt nya fina byar på Andamanerna till tsunamins offer, främst för hitflydda nicobarer.
Så i två dagar har vi fått åka med i Christinas lilla van runt till de olika platserna där teamet gör sina veckovisa besök. Det rör sig om en förmiddag eller en eftermiddag per by och vecka. Första dagen besökte vi byn Bamboo Flat och på onsdagen 2 andra byar på mellersta och södra ön. Vi fick slängas rakt in i verkligheten och vara den höggravida Dr Christinas förlängda händer med enklare undersökningar.
Denna typ av läkarbesök är minst sagt annorlunda än hemma. Med tanke på att jag senast 3 dagar tidigare haft egna patienter kunde inte kontrasterna varit tydligare. En konsultation under de här premisserna går till så att när byborna ser att doktorn kommer så går ryktet och de som vill söka vård samlas så sakteliga på den angivna platsen som kan bestå antingen av ett ändamålsenligt hus, någons lägenhet eller helt enkelt i skuggan av ett träd. Så träder patienten fram och får inför alla de församlade berätta var hon har ont eller hur magen sköter sig. Sekretessäkerhet? Sedan gör man en undersökning som passar både medicinskt och i anständighet. Återstår gör då hjärta, blodtryck, lungor (ev. genom undertröja), ett snabbt drag i nedre ögonlocket för att kontrollera för blodbrist samt att känna på mage stående eller sittande. Patienterna betalar en patientavgift på ca 15 rupies (~2 kr) och då ingår en veckodos av medicinen som förskrivs och delas ut direkt efter konsultationen. De flesta besväras av ledvärk (ofta i efterförloppet s.k. reaktiv artrit av Chikun Gunya-feber), mask i magen, magsmärta, yrsel och ögoninfektioner (konjunktivit). Alla får någon form av medicin och handfasta råd från Dr Christina.
Jag fascineras över hur snabbt konsultationerna susar förbi och hur snabbt Dr Christina ställer diagnos med mycket knappa medel. Det är nästan som att man undrar huruvida hon verkligen vet att diagnosen är rätt innan hon behandlar eller ej. Själv förlitar jag mig alltid förhållandevis så hemskt mycket på provsvar som jag gödslar med även vid små förkylningar. Kanske oftare för att patienten ska bli övertygad än för att övertyga mig själv. Måhända är det så det har blivit i vår kultur där doktorn är mindre auktoritär och patienterna själva ofta är hyfsat upplysta och ”kräver” ett prov för att få svar svart på vitt. Men Dr Christina gör ett otroligt arbete! Hon beskrev för oss att det vanliga är det vanligaste och om någon inte blir bättre eller någon är riktigt sjuk då får man undersöka vidare på sjukhuset. Och mycket riktigt. Efter ett tjugotal patienter som fått theofyllin-injektioner mot astma, paracetamol mot ledvärk och järn mot blodbrist drog plötsligt Dr Christina öronen åt sig då en kvinna beskrev att hon fick kissa oftare, hade stor törst och kände sig hängig. Doktorsklockan för diabetes ringde och blodprover beställdes som kvinnan själv fick lämna nere i staden. Så filtrerar hon patientunderlaget och skickar in de som behöver vård till sjukhuset för utredningar, operationer och vård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar