En början

Måndag 22-11-2010

Idag börjar till slut projektet på allvar. Vi har under flera dagar fått något luddiga besked om att vi snart ska få träffa professor Paluru, men det har ännu inte blivit av. Istället har vi fått dagliga besök och telefonsamtal från våra två övervakare med dagliga instruktioner och fått day-to-day scheman att följa.

Så, i morse kom det glädjande beskedet att vi skulle få sätta igång och åka till sjukhuset och träffa en doktor. Det blev liv i luckan och västerländska finkläder plockades fram. Jag har förstått att det där med att vi introducerad var väldigt viktigt att det blir bra och formellt, så jag ville vara snygg och proper.

Men kommunikationsproblemen gjorde sig påminda igen! Glada i hågen var vi redo 10 minuter för tidigt och utanför porten väntade vår privatchaufför. I vanlig ordning satte vi oss i bilen, då bilar med A/C generellt är den behagligaste platsen att vara på mitt i solhettan i detta brännande heta land. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, utan tänkte att vi skulle vänta in Krishna. Istället började chauffören köra. Jag frågade honom om vi inte skulle vänta på Krishna, men han svarade bara på sin något förvirrande engelska att ”Yes, yes. I know where drive. Mr Krishna telephone.” Vi skakade på huvudet och antog att allt var som det skulle, tills vi kom fram till en barnklinik i centrala Port Blair. Var detta verkligen rätt ställe? Jag slog Krishna en signal på mobilen, men han verkade som att han var sen men snart vid hotellet. Återigen är mobiltelefon en något svårt kommunikationsform när ens motpart talar mycket snabb engelska. Jag frågade om vi var på rätt ställe och gav sedan över telefonen till chauffören som babblade på på hindi en stund. Sedan sa han att det vi skulle vänta på kliniken. Vi kände oss som en skock får som inte alls förstod vad som hände men litade på att vi var med rätt herde. Tydligen var vi inte det. 40 minuters väntan i barnakutens väntrum senare ringde ånyo Krishna. Han var mycket upprörd och undrade vad vi höll på med. Var var vi någonstans!? Varför hade vi inte väntat på honom? Han väntade nu på oss vid hotellet som ligger 15 minuters bilväg därifrån. Jag förstod att det vi gjort var mycket pinsamt då vi inte hade kommit dit med honom utan själva. Vi tyckte inte att vi gjort något medvetet fel men beklagade djup missförståndet. Efter 2 timmars förvirring fick vi till slut träffa en klinisk läkare med pondus som tog emot oss med aktning och vänlighet. Vi pratade lite kort om vad vårt projekt gick ut på och vad vi önskade få ut av det hela. Sedan lät han oss träffa vår första diarré-patient. En 18 månaders pojke som hade vårdats inneliggande men nu var frisk. Diagnosen var visserligen inte shigella, som är det som våran studie var menat att titta på, utan Dengue-feber -en fruktad myggburen blödarfeber med magsymptom. Upplägget för studien kommer troligen ändras något, nu när vi väl är här. Något som vi förhoppningsvis snart kommer kunna diskutera med den mystiske Dr Paluru -den gestalt som vi hört så mycket om, men ännu inte fått träffa eller tala med. Vi hoppas att få träffa honom i morgon, men det har vi ju visserligen fått höra varje dag att vi ska, så vi får se hur det blir med den saken. Det känns i alla fall bättre nu. Missförstånden är utredda och inga rynkade ögonbryn finnes mer bland våra trogna övervakare mr Krishna och mr Murug.