Kompis

-"Hej."
Plötsligt är jag 4 år igen och mamma knuffar ut mig i rummet för att leka med sin kollegas son. Vi känner ju inte alls varandra utan granskar varandra uppifrån och ner. Och man söker och söker och hittar en gemensam träffyta.

-"Haha! Ja, tänk vad tokroligt att vi bor på översta våningen. Tungt att bära alla kassar! Hohoho!"

Och jag intresserar mig i dig, för annars kommer jag stå här helt ensam. Så du får spela Nintendo medan jag tittar på.

-"Ja? Wirklich? Bist du in Göteborg gewesen und in Vasastan gegessen, wahr?"

Och du ser mig och vi har likadana skor. Där står vi i samma skor! Är det inte roligt? Kanske, kanske inte. Men vi kan ju slå följe ett tag, för om vi ska klara av det här fyrtioårskalaset som våra mammor dragit med oss på, så behöver vi varann...