"Det er nåe rart me berlevåginger"

Lördag avklarad igen och denna gång lyckades jag hamna på både "forspil" och "etterpåspel" hemma hos den söta tjejen i kiosken. När jag satt där i den svarta skinnsoffan framför den stora plasma-TVn och drack billigt, alldeles för sött Black Tower-vin och lyssnade på musik som jag aldrig själv skulle sätta på på en fest (mest i stil med Basshunter, Rosa helikopter och sunkig "shake-da-ass-RnB/HipHop". *gah*) kom jag att bli lite filosofisk. En tanke som slår mig lite då och då.
Tänk om jag vore född här i Finnmark. Tänk om detta varit mina vänner och jag inte haft alla de fantastiska, smarta och smakfulla vänner som jag har i Göteborg. Skulle jag likväl vara Martin? Skulle jag tycka samma saker? Ha samma värderingar och smak? Och om inte, skulle det fortfarande vara JAG som bodde här i Finnmark? Jag vill ju tro det. Vad är det som definierar MIG? Det där innersta som går bortom vad man jobbar med, tycker eller känslor. Den där lilla pärlan som man blir så glad i när man träffar en ny människa och liksom kommer under ytan. Själv kan jag inte sätta ord på det. Jag har försökt ibland att beskriva mina kompisars "pärlor" för dom, men det blir alltid så platt. Och så är det nog. När det kommer till det där som är ens verkliga jag så räcker inte språket till, och man får lita på att ens vänner, ordlöst, förstår vem jag är och att de kan lita på att jag ser dem, iallafall en liten del, som de verkligen är. (Jag älskar dig.)

Lånade ord från en bra poet:

Åh jag undrar så ibland
Om jag levt ett liv någon annanstans
I ett annat land
Med ett annat namn
Jag kanske var brunett
Och inte särskilt lång
Och rund
Och min röst var gäll och dan
Det lät som fan
När jag tog ton
Jag undrar vad jag hade gjort då
Jag kanske varit hålldam
Och älskat mig genom dan
Men ändå
Haft samma drömmar som den kvinna
Som lever sitt liv i Stockholm

Åh jag undrar så ibland
Om jag blivit född i Afrika
Ett annat ljus
Med en annan rytm
Jag kanske aldrig hittat rätt
Och alla gåvor som jag fått
Legat dolda i min kropp
Av allting runtomkring
Förstod jag ingenting
Jag undrar vad jag hade gjort då
Kanske tytt mig till de vilda djuren
Och byggt ett bo i en stor skog
Men där ändå
Haft samma drömmar som den kvinna
Som lever sitt liv i Stockholm

Av allt jag undrat bara ett
Jag måste veta
För du har ditt liv här
Hade jag förstått
Att jag måste ge mig ut och leta
Och bland tusen och åter tusen
Känt igen dig och sagt
älskade kom
Här är jag

Jag förundras så ibland
När jag träffar på något stackars barn
Som ser ut som jag
Gjorde då
Med hår så flygande
Och tunt
Och sen
öron som parabolantenner
Ja, när det händer
Då svindlar det
För livet blir så väldigt stort då
Jorden krymper till ett litet rum
Och människans själ
Känns lika stor som universum
För tänk ändå
Att just jag blev den kvinna som
Lever mitt liv i Stockholm

[Jorden är ett litet rum; Jag vill se min älskade komma från det vilda; E. Dahlgren]

*FOTNOT: Rart på norska betyder konstigt/annorlunda