Tillökning

Igår fick manskapet på Helsesentret förstärkning när den nya sjuksköterskan/läkarstudenten Tove kom upp hit och antalet invånare i denna lilla kommun ökade med ca 0,1 %. Självklart gick det redan rykten på stan om att hon var min "käresta", trots mina eviga dementier och ansalg om att man faktiskt kan läsa till läkare båda två och jobba på samma ställe utan att vare sig känna varandra eller vara tillsammans. Detta budskap hade som sagt svårt att nå fram.

Dagen på jobbet hade för övrigt varit helt hysterisk när man som ensam sjuksköterska ska ta hand om 2 döende patienter, 10 allmänt skröppliga och en tiotal vårdcentralspatienter som ska provtas och hänvisas rätt på läkarmottagningen. Men så kom chefen och presenterade den nya medarbetaren. Äntligen en jämnårig som man kan snacka svenska med och som är i hyfsat samma situation.
Efter jobbet visade jag Tove runt på stan och njöt av den vackra solen ute på piren vid hamnen. Det visade sig att vi inte är särskilt lika, men att man i alla fall kan dela den här upplevelsen lite grann.

Senare på kvällen var den "stora kvällen", the grand slam, klimax så att säga på den lilla byfestivalen och självklart skulle jag och Tove passa på att gå på denna tillställning i Samfunnshuset, dvs Folkets hus. Inträdet var på kolossala 150 NOK och själva lokalen påminde om en kombination av Paldiski Palace och interiören i Twin Peaks. Man har ju inte roligare än man gör sig, så snart var jag i gång och gaggade med lite norka jenter och gutter. Plötsligt ringde min telefon, och jag påmindes om att jag var bakvakt denna kväll (Lugn, hade bara druckit vatten hela kvällen!). Så det blev snart besök uppe på läkarmottagningen där man fick ge Stesolid och lappa läppar.

Sammanlagt blev jag störd från min skönhetssömn 3 gånger under natten. Sista gången var det en ung fyr som varit i handgemäng med en annan och det hela hade resulterat i en ordentligt sprucken läpp. Så vad gör man då som läkarstudent på den lilla orten? Tar saken i egna händer förstås! Ett samtal till läkaren senare satt jag på egen hand med bedövningsmedel, nålförare och suturset i högsta hugg. Syslöjd var ju aldrig min starka sida i skolan (Jag vill minnas att det som bäst blev ett assymteriskt gosedjur i kallikå stoppat med kuddvar) men tre stygn och några minuter senare såg läppen riktigt tjusig ut. Dock något svullen.

Så idag är jag stolt som en tupp. Jobbet har flutit bra och jag börjar känna att jag kan ta tag i rodret och vara arbetsledare på avdelningen. Det känns GÔTT!